Crucified Barbara åter till favoriten Saliga Munken

Prisnomineringarna har haglat över Crucified Barbara. Nyligen knep Crucified Barbara P3 Gulds pris för bästa rockband och i slutet av månaden kan bandet belönas med en Grammis i hårdrockskategorin för sitt senaste album ”In The Red”.

– Det är jättekul med nomineringar och att vi går hela vägen och kammar hem pris. Det är en jättefin bekräftelse på att vi gör något bra, säger sångerskan och gitarristen Mia Coldheart, eller Mia Karlsson som hon egentligen heter.

I november fick Crucified Barbara ställa in en planerad spelning på Dynamo. Mia Coldheart konstaterar att konkurrensen om publiken är stenhård numera.

– Det är tufft i Sverige med hård konkurrens om en liten befolkning. Det säger också många man träffar utomlands, säger hon.

I intervjuer har bandets basist Ida Evileye gått ut med att man inte så förtjust i att spela i Sverige, utan föredrar att turnera utomlands. Helst i Sydamerika eller Frankrike. Men Mia Coldheart håller inte med sin bandkollega och vän.

– Det är jätteroligt att spela i Sverige, särskilt på festivaler. När vi var ute på Sverigeturné var vi på många fullsatta klubbar med engagerade arrangörer. Det var guldställen som vi gärna kommer tillbaka till. Men spelningar där man inte promotat ordentligt känns öken.

Hon intygar att bandet gillar Norrköping och ser fram emot att återvända till sitt senaste spelställe i stan – Saliga Munken, som bandet gästade i augusti.

– Den spelningen var fantastiskt rolig. Då kom fans även från Europa, några från Tyskland och Frankrike. Det var helt smockfullt. Vi fick knöla in oss på bufféhörnan och undrade hur det skulle gå. Men det blev en skitbra spelning. Det är ofta på trånga, skitiga och jävliga ställen det blir bäst. På Munken är de så himla trevliga, man hjälps åt och gör en bra kväll. Det var en väldigt hjärtlig stämning, minns Mia Coldheart.

Denna gång är det en festivalspelning och Mia Coldheart tycker att Where's The Musics syfte att föra samman bransch och artister behövs i Sverige.

– Jag tycker att det är ett intressant och väldigt bra upplägg som gör det möjligt att knyta mer kontakter i branschen. Det ger oetablerade band får en möjlighet att bli upptäckta och få chansen att spela med mer etablerade artister.

Det har nu i början av året gått exakt tio år sedan Crucified Barbara själva stod i början av sin karriär och skivdebuterade, men då hade bandet redan spelat ihop i många år.

– Det var tur att det dröjde. Vi började från grunden med att spela, göra demos och var inte redo att släppa något tidigare. Från att vi fick ett förlag som jobbade med oss tog det två år. Musik måste få ta tid.

Vilka toppar och dalar har ni haft genom åren?

– Det känns alltid som att vi klättrar uppåt. Och det är väl därför man orkar hålla på. In The Red är vår absoluta höjdpunkt.

–Det är den skiva som vi är mest nöjda med, och sättet vi gjorde den var speciellt. Vi jobbade väldigt fokuserat och med varje detalj. Det tog mycket tid. Därför är det kul att både fans och kritikerkår gillar den.

Vilka skriver helst låtar av er?

– Vi repar ihop grejer. Det tar en jäkla tid, och är rätt jobbigt. Men det blir bäst resultat då. Sedan kan man skriva delar på varsitt håll, men det är ingen idé att göra en hel låt, för man gör ändå om allt i repan.

Är det någon av låtarna som ligger dig extra varmt om hjärtat?

– Ja, det är flera. Texterna har verkligen kommit från oss själva och de handlar verkligen om saker som vi bryr oss om. To Kill a Man betyder mest för mig, även om jag inte har skrivit texten. Varje spelning gör den mig både arg och ledsen. Jag känner starkt för den.

Ni är vänner, spelar i band och driver företag ihop. Nu får du dela med er av tips till de yngre – hur behåller man ett band?

– Vi träffades genom musiken och kände inte varandra innan. Men vi har väldigt bra kemi och är väldigt demokratiska. Vi kan tjafsa, men tar tag i problem, reder ut saker och pratar aldrig bakom ryggen om andra bandmedlemmar. Sedan ska man ta tillvara på det som alla är bra på.