Bryn Terfel tar hela Norrköping i famnen

Som den världsstjärna han är har han sjungit på världens största operascener, så som La Scala och Metropolitan Opera. Men nyligen syntes Bryn Terfel i den TV-sända Trettondagskonserten från Berwaldhallen. - Jag uppskattar publiken i Sverige, den är kunnig, varm och med på noterna. Många här omfamnar musik och det finns likheter med hur det är i Wales, även här finns en stark körtradition. Bryn Terfel är walesare ut i fingerspetsarna. Son till en sjungande fårfarmare, uppvuxen i den lilla byn Pantglas i norra Wales. Han bor kvar i samma trakter och är gift med sin ungdomsskärlek Leslie och har tre barn. Rötterna har Bryn Terfel i walesiska folksånger, sprungna ur de keltiska traditionerna. Han kommer från ett musikaliskt hem, där båda föräldrar sjöng i kör. Pappan var bas i en herrkör, modern sopran i en damkör. - Han hade en enorm röst, en väldigt djup bas. Min pappa kunde nog ha blivit solist, men han var för nervös. Han gillade känslan av att vara i kör och ha andra omkring sig. Lider du också av rampfeber? - Ja, jag hade en period när jag blev väldigt nervös av att sjunga i vissa konserthus. Att sjunga i La Scala i Milano är ju som att spela på San Siro. Hur kom du över det? - Det handlade om att bita ihop och ta sig i kragen. Jag fick tala till mig själv om att folk betalat för att se föreställningen. Man får arbeta målmedvetet med beslutsamhet, hårt arbete och försöka göra så gott man kan. Men som Michael Jordan en gång sa: Det är som ett team man når högst. Det är en tanke som hjälper mig - alla har en uppgift i helheten, en färg på paletten. Vad gör du innan du går på scenen? - Jag brukar ha Tom Jones i min CD-spelare, eller jazz... Jag är en fan av Michael Buble. Jag nynnar med - och äter clementiner. Din karriär är ganska skiftande, du sjunger inte bara opera, utan även folkvisor och har gjort konserter med popartister. Ser du på dig själv som sångare mer än operasångare? - Ja, jag vill inte bara ses som en klassisk sångare, utan vill göra utflykter åt andra håll. Jag har sjungit duetter med Tom Jones och Shirley Bassey, och spelat in en opera av skriven av Roger waters från Pink Floyd. För mig är variationen viktig, men allt handlar om samma sak - underhållning. Men det är framgångarna på operascenen som har gett mig möjligheter. I kvällens konsert bjuds Norrköping på guldkorn ur operarepertoaren bland annat Juvelarian ur Gounods "Faust", Là ci darem la mano ur Mozarts "Don Juan", Quanto amore ur Donizettis "Kärleksdrycken" och Glitter And Be Gay ur Bernsteins "Candide". - Det är ett brett utbud av operaareor, duetter men även några lättare stycken mot slutet så folk kan gå hem medan de visslar melodin. Hur har repetitionerna gått? - Lysande. Jag känner mig riktigt avundsjuk på situationen i Sverige. Vilken standard ortsorkestern håller, och den ligger bara två timmars bilresa från Stockholm. Några av styckena jag sjunger i den här konserten skulle andra professionella orkestrar ha problem med, men den här bara sätter allt direkt. I Wales har vi en bra orkester i Cardiff, men man får åka långt för att hitta den nästa. Jag fattade inte att vi skulle vara så nära Stockholm, och några av areorna är desamma som vi gav i Trettondagskonserten. Den konserten var väldigt lekfull och gladlynt. - Ja, Helen Sjöholm är som en böjlig gymnast. Hon kan sjunga allt, hennes klarhet och uttrycksfullhet är otrolig. Jag förstår varför hon är så uppskattad av svensk publik och av Benny Andersson. Han satt i publiken eftersom vi sjöng ett par låtar ur Kristina från Duvemåla. - Jag får träffa så många fantastiska människor, som Helen Sjöholm och Sissel Kyrkjebø som jag sjöng med i Bergen. De är så levande på scenen. Det är något med ögonen. - Jag är så nyfiken på varför man inte kan ta ögonen från vissa operasångare eller operasångerskor. Jag såg Anna Netrebko när hon sjöng i Convent Garden och kunde inte släppa henne med blicken, det är samma med Cecilia Bartoli. Man vill inte missa en sekund av hennes framträdande. Alla andra bara bleknar i någon sorts obetydlig massa på scenen. Är det problematiskt att dela scen med någon med sådan karisma? - Det kan det vara. Jag och Cecilia Bartoli gjorde Figaro - och var som katt och råtta. Hon kanske tyckte detsamma om dig - att du stal allt scenljus? - Kan vara så. Men det skapar fyrverkerier på scenen. Jag minns att det var en väldigt speciell produktion, där även Renée Fleming och en rad duktiga sångare var med. Det var nog sista gången jag gör Figaro. Nu är jag för gammal för rollen. Du har gjort många stora roller, uppträtt på världens mest kända scener, vad återstår att göra? - Inte så mycket, men min nästa opera blir Die Meistersinger von Nürnberg. Det är en monsteropera som är sex timmar lång och jag sjunger väl fem timmar. Har du lätt att lära in rollerna? - Ja, tack gode Gud för det. Någon gav mig bra öron. Jag lär genom att öva, och jag tränar med andra sångare eller låser in mig i replokalen. Det är lite som när Jesper Parnevik slår en golfboll, det handlar om timmar av träning. Förhoppningsvis håller allt ihop sedan. Gillar du golf? - Jag älskar golf och spelar gärna som avkoppling. Till varje stad jag åker brukar jag ta med klubborna och nästan alltid finns en annan sångare som vill följa med och spela. Efter trettondagskonserten, där du hade en supporterhalsduk kring halsen, trodde jag att det var fotboll som gällde. - Jag älskar mitt Manchester United. När jag var liten ville jag bli fotbollsstjärna, eller annat idrottsproffs. Rugby är typiskt för Wales och jag spelade det också, men det gick till slut inte att förena med sången. Musiken tog över.

Information till våra läsare

Bryn Terfel tar hela Norrköping i famnen

Walesaren Bryn Terfel är en av operavärldens absolut mest eftertraktade sångare. Men han har också tillåtit sig musikaliska utflykter åt andra håll och lyckats charma en bred publik. I kväll sjunger han i De Geerhallen tillsammans med Norrköpings symfoniorkester.