Det slog mig ganska snabbt. Där andra band med stolthet kan visa upp en eller två, kanske om man har tur, tre stycken skinande gyllene hits som får publiken att gå komplett bananas, har Den Svenska Björnstammen en helt valv med hits som man frikostigt delar med sig av. För det är en minst sagt febrig hitkavalkad vi bjuds på inne på ett fullknökat (snällt uttryckt) Arbis.
Oavsett om det är låtar från färska plattan "Country" ( James och titelspåret är magiska) eller gamla vackra örhängen så är publikgensvaret detsamma. Öronbedövande allsång, svettig dans och ett jubel som får taket att lyfta. Jag blir knockad av repertoaren, av självsäkerheten på scenen, av spelglädjen. Den gamla flamsiga, tramsiga sidan av bandet är utbytt mot en proffsighet som imponerar.
Hur knockad jag än må ha blivit av inledningen så är det ingenting mot vad som komma skall. När en låt som Svalkar Vinden når sitt klimax, då existerar ingenting annat. Då finns bara här nu och en oändlig mängd glädje. Det går inte att värja sig, det finns inget mer att göra än att lyfta armarna mot taket som nu känns flera tusen meter upp i luften och brista ut i ett glädjetjut. Det sägs att recensenter ska hålla sig objektiva. Tyvärr. Det går bara inte.
Och när überhiten Vart Jag Mig I Världen Vänder sätter fart på ett hundratal själar, ja då är jag beredd att höja vit flagg. Jag ger upp och kapitulerar. Den Svenska Björnstammen levererar en perfekt spelning, man gör det med hjälp av en fantastisk scennärvaro och en skattkista full med hits. Svårare än så behöver det knappast vara. Men det är ytterst få i detta land som kommer i närheten.