107 deltagare från hela Sverige samlas på Cirkus i Stockholm. En av dem som kommer dit med en guldbiljett i fickan är Axel Schylström.
Vi har skrivit om honom tidigare.
När Folkbladet träffade Axel i januarikylan för över två år sedan handlade det om hans svåra väg vägen tillbaka efter olyckan på ett tågtak 2012, där han fick 16 000 volt genom kroppen.
Han berättar att han efter brännskadorna har haft ”jäkligt svårt att se sig själv i spegeln”. Steget är – minst sagt – stort till att synas i ett av svensk tv:s mest populära program.
– Det har skett en extrem utveckling. I början ville jag knappt vara ute och nu ställer jag mig i tv, så det är väl en liten skillnad, medger Axel när vi träffas över en kaffe på Lindahls på Repslagaregatan.
Vad fick dig att ta steget?
– Jag har varit ute mycket och föreläst om hur viktigt det är att följa sina drömmar och lita på vad man själv vill. Det kändes som jag borde följa mitt eget råd.
Det blir en tuff start på slutaudition. I kvällens avsnitt sållas nästan hälften av talangerna ut genom en så kallad chorus line, där deltagarna ställer sig på rad och framträder inför juryn. För dem som går vidare väntar gruppframträdande och solosång. Bara 20 ska vara kvar till kvalveckan.
– Det var speciellt att komma till Cirkus. Så fort man klev in genom dörren hörde man någon waila. Alla var svinbra, och det ökade ju på trycket.
– När man är i en tävling vill man inte höra hur bra alla andra är, man blir lätt lite psykad av det.
Mycket mer av upplevelserna från slutaudition får inte Axel berätta om.
Men vi kan backa bandet. Till första mötet med juryn. Audition var så jobbig att han knappt minns den.
– Det var en fullständig blackout. Jag kan, handen på hjärtat, säga att jag aldrig har varit i närheten av så nervös som jag var då. När man kom ut så mindes man inte vad som hade hänt. Det var helt tomt.
Hur var det att se sig själv på tv?
– Det var nästan samma grad av nervositet. Jag satt i fosterställning i soffan. Jag minns att jag inte var så jättenöjd med sången. Man hörde på min röst att jag var nervös, och jag kände att jag inte hade visat den bästa sidan av mig själv. Jag tyckte att det var lite knackigt och var rädd att folk skulle tycka saker om det.
Vad har du fått för reaktioner då?
– Jag har fått cred för att jag sjunger bra. Många har också tyckt att det är starkt gjort av mig att söka. Men mina närmsta kompisar vet att jag inte skäms längre. Jag har kommit över den tröskeln.
Kändes det bra att berätta i tv vad du varit med om?
– Ja, det känns rätt skönt. Annars går folk omkring och undrar. Jag känner mig nöjd med hur inslaget blev, med en kort bakgrund och att musiken stod i fokus.
I dag pluggar Axel till sjukgymnast. Val av yrkesutbildning föll sig naturligt för honom. Hjälpen han fick av sina egna sjukgymnaster betydde mycket för honom.
– Mina sjukgymnaster hade sjukt mycket effekt på min rehabilitering. Jag märkte att de hade ett jobb som gjorde skillnad och det verkade passa mig.
Tre år har gått sedan olyckan. Hur känns kroppen idag?
– Det gör ont, men det är en smärta man får vänja sig vid. Mycket av smärtan är sträckande smärtor. Tusen nålar-smärta. Sådant vänjer man sig vid för att man levt med det i tre år. Sedan har jag inre skador i min ena fot. Det kan vara jobbigt, men man vänjer sig vid dem.
Tidigare har också fotboll varit en viktig del i hans liv. Nu har han inte tränat fotboll sedan första audition i april. Han saknar gemenskapen och känslan att kliva in på en plan och bara vilja vinna.
– Vilken nivå man än spelar på är det samma känsla. Jag kommer nog att ta upp fotbollen igen, men vi får se vilken nivå det blir på.
Axel Schylström kommer från en musikalisk familj, där pappan Mats spelar i bandet Som Waits, ett band som tolkar låtar av just musikern, sångaren och kompositören Tom Waits. Själv har Axel ägnat sig mycket åt musik genom åren. Framför allt har han spelat trummor.
– Att stå längst fram och sjunga är en rätt sen dröm i mitt liv. Men jag tyckte att det var roligare. Jag har också fått kommentarer från folk som tycker att jag är ganska bra. Där fick jag självförtroende nog att ta tag i sången.