Allens bästa på flera år
Två studentskor på Spaniensemester möter en kvinnotjusande målare i Woody Allens mest välspelade tragikomiska triangeldrama.
Det är inget mästerverk alls, men Allens bästa komedi på många år, mycket typisk för regissören men med en lugn, eftertänksam humor som han sällan visat i tidigare filmer.
Studentskorna är två välkända typer i romaner och på film. Den ena är världsvan och erotiskt erfaren, den andra är sedesam och giftasvärd, och vanligtvis ska hjälten frestas av den ena men bilda familj med den andra. Men i Allens variant hamnar båda kvinnorna i lust- och plågofyllda förvecklingar med ett konstnärspar, medan helyllehjälten hamnar i marginalen, väntande hemma i New York.
Den okända Rebecca Hall är riktigt bra i en genombrottsroll, den stabila, välanpassade kvinnan på erotiska äventyr, en kort tid innan hon blir borgerlig fru och mor. Vilket är vad hon vill, och det vet hon.
Väninnan däremot, spelad med en sorts loj intensitet av Scarlett Johansson, vet mest vad hon inte vill. Konstnärens bohemliv prövar hon mest för att få veta om det är vad hon vill. Hon är den ständigt självbespeglande typen som Allen helst berättar om. Målaren själv vilar tryggt i både sin bohemiska utlevelse och i hatkärleken mellan honom och hans manodepressiva, sjukligt svartsjuka exfru. Som Penélope Cruz spelar med komisk överdrift som inte döljer ett tragiskt obalanserad personlighet.
Allen har berättat många gånger förr om intellektuella människors svårigheter att förstå och hantera de känslor som rider dem. Prata kvickt och sarkastiskt om dem kan de. Dialogen är rolig och träffande, men inte alls så vitsig som i många andra av Allens filmer. Allvaret gör sig ofta påmint. Samtidigt finns en mjuk ironisk distans till personerna. Den hörs tydligt i berättarens röst (Christopher Evan Welch) som med milt överseende kommenterar det hela.
Stefan Andersson
Vicky Christina Barcelona
Harlekinen
Regi: Woody Allen
I rollerna bl a: Scarlett Johansson, Rebecca Hall, Antonio Bardem, Penélope Cruz
Så jobbar vi med nyheter