Film
Från Neapel till Rom
Cnema
Regi: Daniele Luchetti
I rollerna: Alba Rohrwacher, Luigi Lo Cascio, Linda Caridi, Giovanna Mezzogiorno, Laura Morante, Silvio Orlando m fl.
Betyg: 3.5
Du hör det sällan i poesin, eller filmer eller i samtal. Hämnden är oljuv. "Från Neapel till Rom" inkapslar hämndens högst destruktiva väsen om den ohämmat får ta vilken riktning den vill. Även om filmen på ytan hanterar en relation är dess essens byggd kring hämnden som koncept, ur olika aspekter. Och den gör ont, rivs, svettas, mattar ut.
Inte många minuter film har gått när rollfiguren Aldo berättar för sin fru Vanda om att han gått till sängs med en annan kvinna. Hon tappar förståeligt fattningen, han försöker få henne att avgöra ödet åt de båda. Vanda anser äktenskapet vara en pakt som du inte kan bryta hursomhelst. När Aldo inte återvänder hamnar hon på en skadlig plats mentalt där hon äventyrar både sitt och familjens hälsa. Samtidigt är Aldo svagt engagerad i sina barn och accepterar till och med att exfru får ensam vårdnad. I allt som händer väljer de vuxna ständigt sämre vägar för sina barn att vandra längs. De vuxna väcker kanske inte vår sympati men en empatisk person kan förstå hur de hamnar i dessa ständiga felsteg där de helt i onödan förvärrar situationen för varandra.
Regissören Daniele Luchetti lyckas väl med att skifta bland tid. Vi skickas fram och tillbaka på ett tillfredsställande sätt. Men "Från Neapel till Rom", med den avsevärt bättre italienska titeln som betyder "Band", skulle må bra av mer dynamik än "många skadas när människor omoget plöjer fram utan tanke på andras känslor" eller varför inte "äktenskapet är ett fängelse vi varken frigör oss ifrån eller njuter av". Där finns den nämnda blicken på hämnden som klart lyften helheten i efterhand men det är knappast smärtfri väg till den förståelsen. Poängen är så subtil så den kan försvinna framgör ögonen på en.
Filmen har en väldigt autentisk känsla som manus tillsammans med skarpt skådespeleri ger. Alba Rohrwacher gör trovärdiga skiften mellan tafatta försök att hålla tillbaka känslorna och följande stormar av vrede som borde väcka hennes egna skamkänslor. Vilket inte händer, istället pinas barnen som ofrivilliga åskådare.
Till och med barnen briljerar i sina relativt replikfattiga roller.