24-årig violaspelare prisas

Prissumman uppgår till 120 000 kr, vilket gör GT Bäckmans stipendium till ett av Sveriges mest generösa stipendier inom kulturområdet. Stipendiefonden förvaltas av S:t Olai församling i Norrköping.

– Vi motiverar valet med att Damon Taheri skiljer ut sig från mängden genom en musikbegåvning i särklass. Under de senaste åren har han utvecklats väldigt mycket, säger Ilka Mårtensson, ordförande i stipendieutskottet i S:t Olofs församling som tillägger att utnämningen av stipendierna sker i samråd med SON och Östgötateatern.

– Det känns helt fantastiskt. Även om jag hade sökt stipendiet kom det som en chock, säger glad Damon Taheri.

– Pengarna kommer att gå till att studera klart i New York, där både terminsavgift och boende kostar en del. Det är ingen billig stad att bo i. Om det blir pengar kvar är planen att studera vidare. Helst i USA, men jag ska också söka skolor i Tyskland.

Damon Taheri kommer inte från någon musikalisk familj – men började i Kulturskolan som nioåring. Det första instrumentet han provade var piano, men efter något år började han med viola.

– Det tog ett tag att fastna för viola, eftersom det dröjer innan man kan spela ett stycke fint. Men jag är en väldigt ambitiös person. Jag fick till det och min första violalärare Åsa Sunnerstam såg mitt intresse. Hon tyckte att jag skulle satsa lite extra.

I 15-årsåldern slutade han med simning och bordtennis för att satsa helhjärtat på musiken. Viktiga i den tidiga musikaliska utvecklingen var också orkesterläraren Maria Jansson på Kulturskolan – och senare violaläraren Lennart Falkebring under tiden på Musikgymnasiet De Geer.

– Maria var en pärla! Världens snällaste och gladaste människa, en sådan som lyser upp tillvaron för andra. Hon var lärare i orkesterklassen och vi formade stråkkvartetter för att kunna spela kammarmusik. Men också Lennart var jätteviktig för mig. Han introducerade mig till den professionella delen av yrket.

Med Damon Taheris passion för musik har också lett till att familjen – mamma Sharareh och pappa David – har upptäckt den klassiska musiken.

– Det var något nytt för dem. De hade ingen relation till klassisk musik och tänkte nog inte på att man kunde ha en karriär inom musik. Men nu kommer på alla mina konserter och lyssnar på Norrköpings Symfoniorkester. Men för mig var det nog en drivkraft att göra något som mina föräldrar inte hade någon aning om.

Efter studier på Norges Musikkhøgskole i Oslo lever 24-åringen nu sin dröm i New York, där han går sitt sista år som masterstudent vid Manhattan School of Music. Han spelar regelbundet konserter med skolans symfoniorkester, där han är stämledare.

– Jag trivs bra. New York samlar människor från hela världen, så man blir lätt en del av den kulturen. Det är inte något konstigt att komma utifrån. Amerikaner är också väldigt utåtriktade, man bemöts med öppna armar.

Har du möjlighet att uppleva det kulturutbud staden har att erbjuda?

– Ja, det tycker jag verkligen. Men man har ett tufft schema, jämfört hur jag hade det när jag läste i Oslo. Man får planera mer, och ta så mycket tid som möjligt för att uppleva allt.

Samtalet glider in på den Oscarbelönade filmen Whiplash som ger en allt annat än insmickrande bild av ett fiktivt musikkonservatorium i New York med lärare som blir tyrannisk mot eleverna i sin strävan efter perfektion.

– På ett sätt är det tufft, man måste göra sitt yttersta för att komma någonvart. Man måste lägga sin själ i musiken. Det blir många timmar i övningsrummet för att det ska funka. Men jag har aldrig haft någon sådan lärare som slagit mig på fingrarna, tack och lov, säger Damon.

Instrumentet han spelar på är en italiensk viola i poppelträ, nybyggd av den italienska instrumentmakaren Alessandro Ciciliati.

– Jag blev helt kär i instrumentet. Men det tog tid för mig att hitta det. Jag var ute efter en viola som var stor i storleken, eftersom jag har ganska långa armar. Den är ovanligt stor, och jag får alltid kommentarer om det från andra musiker.

Storleken och tyngden på violan gör den en aning mer fysiskt krävande att spela på.

– Det har gått bra hittills. Men om jag får ett orkesterjobb kanske jag måste skaffa ett mindre instrument. Det är viktigt att hitta ett instrument som passar en, men givetvis är ljudet viktigast. Den har en djup, stor och fyllig klang som jag gillar.

I samband med konserten i S:t Olai kyrka på måndagskvällen belönades även violasten Jenny Augustinsson med det mindre T & S Ribbings musikstipendium som uppgår till totalt 40 000 kr, fördelat på två år. Även sju Cederlings stipendium för studier, 8000 kr i två år, delades ut.