Snön har bäddat in Björn Skifs hus i ett mjukt, vitt täcke. Det är lugnt i den lantliga idyllen, och vila är också vad artisten ordinerades efter kollapsen i höstas. Ett svajande blodtryck fick honom att ställa in showen ”Skifs vs Körberg” efter bara en föreställning. Men så mycket vila blev det aldrig, erkänner han i det ombonade köket.
– Jag har jobbat hela hösten, från oktober, och det har gått bra. Det här har inte med stress att göra, säger Björn Skifs som inte är intresserad av att slå ner nämnvärt på tempot.
Nu har föreställningen med Körberg nypremiär. Vid premiären på Skansen i somras var det på dagen 50 år sedan artisterna möttes första gången, i Sveriges Radios tävling som Björn Skifs vann, tillsammans med bandet Slam Creepers. Körberg kom tvåa.
– Vi bestämde då att vi någon gång skulle arbeta tillsammans. Och swish, så hade det gått 50 år, det är ofattbart, säger Björn Skifs.
I ”Skifs vs Körberg” är det 60-talsmusiken som står i fokus. Där hittar de två artisterna sin gemensamma nämnare. Annars har de valt ganska olika vägar, säger Björn Skifs.
– Tommy var en proggare på vänsterkanten och spelade politisk teater medan jag var mer lättviktig, flamsade runt och sjöng pophits, säger han med sedvanlig ödmjukhet.
Björn Skifs har en tydlig bild av sig själv i 18-årsåldern med livet som en ”blank tjärn” framför sig. Skulle han satsa på musiken eller på att ”bli något”?
– De känslorna kommer jag ihåg, att slitas mellan det jag borde och det jag vill. Men jag hade aldrig några krav hemifrån, även om jag anade att de gärna skulle ha velat att jag blev tandläkare eller advokat. Men de sade inget för de hade ju närt samma drömmar som jag, säger Björn Skifs, som med värme berättar hur hans morfar hjälpte honom att köpa den första trumpeten – genom att ge sonsonen en skottkärra att sälja. Morfar betalade resten.
Att Björn Skifs kommer från en ”revyfamilj” har präglat honom som artist. Revyer innehåller många element, och hans karriär har också sicksackat mellan olika stilar och genrer. Lusten har fått styra.
– Genom alla år har tyckare sagt att jag har slarvat bort karriärer för att jag har fladdrat runt i olika genrer. Men tack vare det håller jag fortfarande på, säger han.
Att fylla 70 tycker han är vemodigt, eftersom det påminner honom om tiden som går.
– Jag har fått göra det jag har drömt om i mångt och mycket, men därmed inte sagt att jag är mätt. Framgång kan jag inte kräva mer, jag önskar mig snarare upplevelser, att få vara med.
Minnesprogram över honom och karriären vill han inte se – eftersom han inte har några planer på att pensionera sig. Han har precis lagom tempo för att hinna längta efter nästa uppträdande.
– Jag mår bäst med ett band, en publik och jag.
Föreställningen ”Björn Skifs – lite nu och då” är hans mest personliga hittills. Han har skrivit den med sin fru Pernilla, som han har arbetat med i över 16 år. Och han gillar snicksnackandet med publiken, som får fråga honom vad de vill.
– Jag tror att publiken ser mig som en gammal bekant. Och det är kul, i de flesta fall, när de förstår att jag inte kan sjunga när deras svärmor fyller 67. Men de har väldigt sällan krav på mig, snarare förväntningar. Det är fantastiskt. (TT)