Jag trodde att jag hade lovat mig själv att inte rada upp en massa lökiga krigsmetaforer i min beskrivning av Haparandas främsta vinterkrigare. Metalorkestern Raubtier.
Men lik förbannat står jag och tänker på artillerield när titelspåret från debutplattan ”Det finns bara krig” inleder kalaset. För det är ju så det låter.
Trummorna är snudd på söndertriggade och ligger alldeles för högt i mixen och de gitarrljud som tränger igenom doftar så mycket skyttegrav att det är svårt att värja sig.
Ljudteknikern får ordning på ljudbilden ganska omgående, men musikaliskt fortsätter Raubtier att låta som kriget. Ett omdöme som garanterat får den bastanta trion att nöjt slicka sig om munnen.
För Raubtier är inte något annat än en uppfordrande best. En hårt slående metalorkester som på livescenen lever upp till alla strofer om pansar som kommer över frontmannen Pär Hulkoffs läppar.
”Sveriges Elit” presenterar han genom att berätta om en recensent som tyckte bandet blivit för hårt på senaste skivan och vrålar därefter ”men lyssna på Håkan Hellström då istället!”.
Raubtier vill vara stenhårda och visst finns det en viss charm när det smattrar som allra värst, men trion får ursäkta. Det är när melodin tillåts tränga igenom de är som allra bäst.
Gruppen har publiken med sig hela vägen, men det är i äldre bitar som ”Dobermann” och ”Achtung Panzer” som den ihärdigaste allsången vill lyfta taket. Då glöder den betonghårda besten som allra mest. Det är då Raubtier är som allra bäst.
När Haparandas finest efter en timme och tjugo minuter knyter ihop kvällen med ”Låt napalmen regna” är den onsdagsrusiga publiken vild och någonstans är det svårt att inte smittas av Raubtiers entusiasm inför den stelopererade krigsmetal de håller på med.
Och när allting ska sammanfattas, ja, då sitter jag lik förbannat här och fortsätter tänka på artillerield.