Betyg på publiken? Fem av fem.
De närmare 1500 personerna som fyller upp Flygeln är så laddade att deras reaktioner nästan håller på att lyfta taket av etablissemanget. Det är konstant händer i luften, öronbedövande jubel och allsång (i nummer som ”En annan värld” och ”Vart jag än går” ruggigt gåshudsframkallande) så att det inte går annat än att bli lycklig.
Det är riktigt, riktigt häftig väckelsemötesstämning.
Betyg på spektaklet som får Norrköpingsborna att gå bananas? Två av fem.
För handen på hjärtat, publiken må vara glad, men det Stiftelsen står på scenen och levererar är inget annat än ganska finesslöst.
Man hade kanske kunnat tänka sig att den stelbenta fritidsgårdsrock med grungekomplex som presteras på skiva och i radiohitarna skulle lyfta lite i liveformatet. Speciellt som ljussättningen är riktigt snygg och publiken som sagt sträcker ut lyckliga armar för gruppen att rida på.
Men icke.
Det svänger rätt gott i öppningsnumret ”Härifrån”, men sen händer liksom inget mer. Det finns ingen mer växel att lägga i. Det harvas mest platt och utan riktig spets.
Det är typisk mellanmjölk...som har börjat bli lite sur.
Inte ens Robert Petterssons behagliga sångröst kan lyfta låtarna.
Herrn visar sig dessutom bara vara utrustad med två typer av mellansnack som han flitigt alternerar mellan. Antingen handlar det om uppmaningar till publiken att låta mer eller gråtmilda tacktal om hur fantastiskt det är att vara just här just nu.
Det är artigt, men fantasilöst och tråkigt. På samma sätt som Stiftelsen som liveband är duktigt, men fantasilöst och tråkigt.
Konklusion? Jag fattar ingenting.
Att så många älskar Stiftelsen så innerligt är för mig obegripligt. Men det är publiken som gör konsertupplevelsen.