Vissa band måste man gilla för att de går in för sin grej med ett så våldsamt allvar.
Black metal är en svår genre ur den aspekten. Ofta blir det minst sagt lökigt när vuxna män (som oftast är ruggigt duktiga musiker) klär sig i läder, nitar, målar sig clownlika i ansiktet och sida vid sida med utstuderade poser predikar satans lov. Viljan att vara fräck och ond slår i många fall över i något som i bästa fall är pretentiöst, i sämsta fall störtlöjligt.
Men med Nifelheim är det något annat. De klär sig i spikar, läder och sjunger satans lov samtidigt som de gör utstuderade poser på en scen som garneras av kedjor och dödskallar. Men de går in med sådan kärlek till vad de sysslar med att det är omöjligt att inte digga.
När Iron Maidens största supportrar, bröderna hårdrock Hellbutcher och Tyrant (eller ja, Pelle och Erik Gustavsson) med stripiga hårmanar och ögonen sminkade till galenskap tar scenen i besittning är allt på fullaste allvar utan att det blir löjligt. I det uppviglande spektakel som utspelar sig på Dynamo är dedikationen så total och ärlig att det aldrig slår över i det fåniga, snarare det genuina.
Musikaliskt står välspelad, skramlig black metal på agendan. Några gånger lirar gänget så snabbt att de knappt hinner med själva, men för det mesta sitter metalladdningen som en fläskläpp och mr Hellbutchers ylande vrål är som balsam för själen hos den publik som ivrigt förvandlar golvet till en svettig och adrenalinstinn häxkittel.
Givna kort i liverepertoaren så som ”Sodomizer” och ”Gates Of Damnation” imponerar och även om konserten kanske blir lite i längsta laget – jag är av uppfattningen att den här typen av högintensiv musik avnjuts som bäst i korta och intensiva stötar – hänger publiken i hela vägen till det explosiva slutet.
När de sista kaosartade tonerna klingar ut sliter gitarristen Vengeance from Beyond (eller Sebastian Ramstedt som vi får anta att hans mamma nog hellre kallar honom) på sant rockstjärnemanér av sig gitarren och slår den aggressivt i spillror mot scengolvet.
Som sagt, man kan inte annat än gilla band som går in så stenhårt för vad de håller på med.