LORDI
Betyg: 3/5
De finska monsterrockarna har tappat mycket av den lyster som omgav dem när de iklädda sina skräckinjagande kostymer kammade hem segern i Eurovision Song Contest 2006 med svängiga ”Hard Rock Hallelujah”.
Det som då i mångas ögon var en häpnadsväckande show är så här sju år senare mest en orgie i billiga sceneffekter och en vilja att göra mer än vad man egentligen har medel till. Många av de trick och det effektsökeri som finnarna använder känns som hemmabyggen. Förvisso kreativa lösningar, men i många fall mer kul än fräna. Lite som rekvisitan i en b-film.
I ”Blood Red Sandman” kastar frontmannen Mr Lordi konfetti ur en säck och ”Would You Love a Monsterman” avslutas med att han skjuter lite mer glitter i luften ur ett rör som limmats fast på en docka. Det är, well...lite gulligt.
Just de där två låtarna tål det annars att återkommas till. För musikaliskt är den finska monsterligan på lite samma sätt som den visuella gestalt de gör idag. Det är kompetent och har sina poänger, men bör kanske beskrivas som mer kul än bra.
”Blood Red Sandman” tillhör tveklöst gruppens vassare stunder i inspelat format, men tyvärr svänger den inte alls den här aftonen i Rejmyre-skogen. Finnarna får inte alls till stunsen i låten och jag finner mig stå och fundera på om inte Mr Lordi riskerar att fastna med sina otympliga monsterfingrar i konfettipåsen snarare än stampa takten.
Med semihiten ”Would You Love a Monsterman” är det tvärtom. Den sitter klockrent och svänger så att träden vajar runt Rockklassiker-scenen. Tyvärr har finnarna gjort sig otjänsten att spela melloplågan ”Hard Rock Hallelujah” strax dessförinnan med följdeffekten att en stor skara ur publiken travat iväg mot nya jaktmarker. Synd att det glesnat i leden inför en så tjusig avslutning.
Charmigt effektsökeri och lättsmält hårdrock i hårdkokt monsterskrud?
Man kan definitivt uppleva tråkigare saker än så en tidig fredagskväll.
LITA FORD
Betyg: 2/5
Lita Ford är i allra högsta grad både tuff och älskvärd. Hon skämtar med sin publik, visar spelglädje och har trots sina 54 år på kontot ett scenutspel som en vital tonårsstjärna. Hon tycks trivas som fisken i vattnet i strålkastarljuset.
Men samtidigt personifierar hon uttrycket ”att leva på gamla meriter” med hela sitt framträdande.
När hon drar storys om låtskrivande i sällskap med Lemmy Kilmister och Ozzy Osbourne och spelar gamla The Runaways-låtar (nå väl ”Cherry Bomb” är förstås svår att motstå) förmedlar det mest bara känslan av att det var då och nu är nu och framträdandet är snarare en halvdan nostalgi-promenad än något som är vitalt. Det är kompetent, men platt och känns mest onödigt.
När hon annonserar att ”Gotta Let Go” var en av de första låtarna som fick fäste på MTV och konsekvent refererar till sin nya musik som ”a new CD” understryker det bara faktumet att Lita Ford sommaren 2013, trots all charm i världen, mest är passé.
HELLOWEEN
Betyg: 3/5
Lika pretentiöst överstyrd som Helloweens musik kan låta, lika avspända är tyskarna på scen. De kostar, utan att missa så mycket som en enda avancerad ton, på sig att spexa och vara snudd på nonchalanta uppe på tiljorna.
Strängbändarna kastar med jämna mellanrum plektrum mot varandra (som de förvisso för det mesta misslyckas med att fånga) och sångaren Andi Deris springer konstant omkring med en uppmuntrande tumme i luften. Helloween tycks vara en orkester som trivs i sitt element och som behärskar sin tonkonst fullständigt.
Följaktligen är det klart underhållande så länge fredagens headline-akt ägnar sig åt att spela power metal och blandar nytt material från senaste ansträngningen ”Straight Out Of Hell” med gamla godbitar ur den digra låtkatalogen.
Tyvärr förlorar de sig bitvis i utdragna allsångslekar med publiken och låter ett fruktansvärt trumsolo ta upp alldeles för många minuter av den komprimerade showen. Då blir det lite för mycket trams och lite för lite verkstad. ”Live Now” lyckas Deris till exempel kvadda fullständigt med en sådan där onödigt långdragen allsångslek där han själv verkar ha roligare än publiken.
Men när de tyska legenderna spelar slår det bitvis gnistor. Gitarrarbetet är imponerande och tempot högt. Titelspåret från ”Straight Out Of Hell” sitter som en fläskläpp och likaledes nya ”Waiting For The Thunder” fungerar utmärkt i den livekostym det rutinerade gardet väljer att ge den. ”If I Could Fly” tillhör också topparna när Helloween lyser upp skogen.
Med lite mer fokus och lite mindre klacksparksmentalitet hade Helloween förmodligen kunnat explodera fullständigt.
KREATOR
Betyg: 3/5
Som en katt bland hermelinerna. Som ensamt thrash metal-band bland en massa slokande pudelfrillor och kastratstrupar lockar veteranerna Kreator knappast festivalens största publik till Rockklassiker-scenen. Men frågan är om det inte är den mest hängivna.
De som trängs längst fram drar gång efter annan igång moshpits och vakterna får göra skäl för lönen när det på ett positivt sätt går som mest våldsamt till i publikleden. Frontmannen Mille Petrozza behöver egentligen inte vara den tjatigt klyschrapande agitator han är, publiken sköter det hela alldeles utmärkt på egen hand.
Herr Petrozza är så väl Kreators styrka som svaghet. Kanske just för att han är dess allt. I de gamla thrash-dängorna gör han en lysande figur. Mellan låtarna är han mest bara jobbigt skrikig och löjligt förutsägbar.
Den upphetsade publikresponsen när han för femtioelfte gången konstaterar att det är dags att röja sönder ”the forest riot festival” lämnar dock inget utrymme för tvivel. Kreator gör en dag på jobbet, men välexekverad gammel-thrash fungerar utmärkt i Röjmyre.