David Batra och Robin Paulsson. De två skånepågarna gör gemensam sak på de svenska vägarna och skämtar båda om den språkförbistring som kan uppstå i så väl storstan som våra grannländer.
Herrarna gör varsin lång stand-up och lyckas snudda vid varandra rent ämnesmässigt på ett snyggt sätt. Igenkänningshumorn och de lite tvistade poängerna finns hela tiden närvarande bakom det ena eller den andra örat.
Robin Paulsson får efter en gemensam inledning ta stafettpinnen först och jobbar lite i uppförsbacke. Han har lite svårt att komma loss och verkligen få igång publiken.
Leendena är försiktiga och applåderna artiga. Inte så mycket mer.
Kanske för att den karismatiske teve-spillevinken snarare är småfestlig än riktigt kul.
Han gör en riktigt bra Zlatan Ibrahimovic-imitation med flera skrattframkallande poänger, det får man ge honom, men annars är han mest framme och nosar på det roliga, utan att riktigt våga hålla kvar vid ämnen tillräckligt länge för att det ska bli riktigt spännande. Istället svänger han rastlöst fram och tillbaka mellan halvpoänger och lämnar inget större avtryck efter sig när han lämnar scenen.
David Batra svarar kanske inte för sitt starkaste material någonsin, men han är ett säkert kort.
Den rutinerade komikern hinner knappt mer än visa sig på scenen förrän skrattnivån genast är en aning högre och slösar inte en sekund när han greppar ögonblicket.
David Batra har ett gott öga för vad som händer i salongen och missar inte en chans att kommunicera med publiken och skapa tillsynes spontana poänger som får vissa i publiken att kippa efter luft.
Han gör sig lustig på sina föräldrars bekostnad, kablar ut vardagsbetraktelser och skäms inte för att försiktigt kika ner under bältet (”för alla skrattar ju åt ett penisskämt”). Hela tiden med värme och mycket hjärta i botten.
Oavsett om det är Kalle Anka på julafton, Joe Labero på Skanskas julfest eller banker som inte hanterar pengar som står i skottlinjen lyckas han hitta en komisk poäng.
Allt är inte roligt, men han är den klart klarast lysande stjärnan i den glest besatta De Geer-hallen.
Som helhet är kvällen dock mer en samling artiga leenden och försiktiga skratt än några asgarv och så är det väl egentligen inte tänkt att det ska vara när det står stand-up på schemat.