Det scenljus som under hela showen fått honom att framstå som en manisk satanspräst gör honom plötsligt sårbar. Så extremt sårbar.
Jag berörs av det. Det gör Watain mänskliga.
För från första sekund är Watain ett spektakulärt skådespel. Erik Danielsson tågar in på scenen med en fackla höjd över huvudet och sätter fyr på två treuddar som dominerar scenen innan första tonen ens hunnit spelas. Sen brinner det mesta som kan brinna på Flygelns scen, inklusive två upp-och-nedvända-kors som tronar längst fram på scenen.
Danielsson kastar blod på de främsta publikraderna.
Gitarristen Set Teitan ser ut som om han skulle kunna hoppa ner och nita någon vilken sekund som helst.
Det ligger som en hotfull stämning i luften.
Det finns något imponerande i att Watain kliver upp på scenen inför 200 entusiastiska själar i en lokal som kan svälja 1500 och levererar som om det inte spelar någon roll.
Bandet är helt och hållet uppe i sin egen mässa. Maniskt manglar de fram sin black metal som om de vore ensamma i lokalen.
Som bäst är det i andningspausen The Wild Hunt där musikerna ges utrymme att verkligen sätta sin personliga prägel på musiken till skillnad från i det ondskefulla höghastighetsmangel som i övrigt utgör repertoaren och till stor del tvingar bandmedlemmarna att hålla tungan rätt i mun snarare än briljera.
Men så står Danielsson tillslut där framme på scenen och ser så fruktansvärt sårbar ut.
Då är Watain inte bara ett spektakulärt skådespel. Då är de helt mänskliga.