Kvelertak är en best. En frustande furiös best som inte går att kategorisera på ett vettigt sätt men som ofelaktigt tar Dynamo och de cirka tvåhundra tappra söndagssjälar som samlats i sitt järngrepp från första ton.
Norrmännen har rönt stor uppskattning och hypats i alla möjliga och omöjliga sammanhang för sina två skivor och deras uppenbarelse på livescenen är ett solklart bevis på varför.
Den musikaliska brygden är splittrad, det enda man kan säga om den är att att den är stenhård (här trängs ilsken black metal, med uppkäftig punkrock, rak rock'n'roll och svintung stoner), men ändå är Kvelertak alldeles självklara. Det är en dryg timmes uppfordrande sväng som levereras. Norrmännen tar inga fångar, de bara öser.
Med tre gitarrister och en oefterhärmlig energi bryter Kvelertak sakta men säkert ner sin omgivning. Visst är det så att det mot slutet, efter att oräkneliga gitarrmattor bankats i skallen på publiken, känns lite jämntjockt, som om man blir lite mätt. Men vägen dit är angenäm.
För att inte säga skogstokig.
Frontmannen Erlend Hjelvik är värst av dem alla. Han har ett kroppsspråk (om hans rörelsemönster där fingrarna maniskt flaxar i luften går ut på att skapa illusionen av att plocka äpplen, spela tvärflöjt eller något helt annat är ytterst oklart) och en karisma som är fascinerande och stagedivar fler gånger under konserten än vad en mer välkammad sångare förmodligen lyckas göra under en hel karriär. Detta samtidigt som hans manskap levererar på en hög musikalisk nivå och med upprymda flin tatuerade i ansiktena.
När komplext uppbyggda, men ändå självklara, melodier som ”Sultans av Satan”, ”Blodtørst”, ”Mjød” eller programförklaringen ”Kvelertak” matas ut på hög volym visar norrmännen med eftertryck att det går att göra extremt svängig och lättillgänglig musik även med komponenter som borde vara omöjliga att kombinera utan att slutresultatet blir snårigt.
Kvelertak är en best som fascinerar. En frustande furiös best som visade Norrköping hur en imponerande liveshow ska genomföras.