- Det här är den sista låten vi kan, konstaterar lidelsefulle sångaren Martin Elisson innan popgruppen från Göteborg knyter ihop kvällen med en skramlig version av oemotståndligt kantiga ”Caligula”. Öppningsspåret från debuten med samma namn som landade 2008.
Just där och då, vid den urtjusiga slutpunkten, står det klart att Hästpojken spelar alla sina kort precis rätt.
De avslutar med sin bästa låt, får publiken att dansa rusigt och euforiskt och kliver sedan av scenen medan alla fortfarande vill ha mer.
Det är kort, koncist och effektivt. Smittande och beroendeframkallande.
För trots att bandet kliver av i precis rätt tid och lämnar ett begär efter mer avig Göteborgspop efter sig istället för att nöta förlänge och göra sin publik mätt är det svårt att peka ut något som saknas i setet den här aftonen.
Hästpojken levererar precis de semihits som publiken kräver och de gör det med en glöd som accentueras av Martin Elissons spretiga morgonfrisyr och spattigt uppriktiga scenutspel. Han sjunger dessutom klart tillfredsställande den här kvällen.
Debutsingeln ”Shane Macgowan” kommer tidigt och görs med speedad energi, ”Jag förväntar mig ingenting” antar en förtjusande form och den sommarpoppiga allsångskören i ”Cruisers” får hela Dynamo att vibrera.
Det svartklädda sällskapet på scenen gör ingen stor affär av sitt uppträdande. De låter musiken tala och låter melodierna avlösa varandra i rask takt. Därför känns det som att tiden bara springer fram till det att de givna avslutningsstyckena plötsligt står på agendan.
”Gitarrer & bas, trummor & hat” blir bejublad och när ”Caligula” klingat ut tvingas publiken fortsätta ut i Norrköpingsnatten med en törst efter mer.
Då har Hästpojken gjort precis allting rätt.