När artister får för sig att plocka isär och sätta ihop sin repertoar och presentera den akustiskt är det alltid ett oskrivet kort. Vissa låtar lyfter och visar sig ha nya dimensioner när de framförs i avskalat format. Andra visar med all önskvärd tydlighet varför de skrevs med robustare arrangemang från första början.
När Hästpojken sätter sig på Munkens scen och spelar akustiskt inför smockfull salong landar de någonstans precis däremellan.
De två hitsinglarna från debutplattan ”Caligula” tjänar som utmärkta exempel. ”Caligula” (låten) och ”Shane Macgowan” är i grunden två ganska stökiga, skräniga poplåtar. Knappast givna kandidater för att draperas i akustisk mysskrud. Men den förstnämnda visar sig fungera alldeles ypperligt som lägereldsvisa. När Martin Elissons lidelsefulla sång och hårdhänta gitarrspel gifter sig med avgrundsvackert pianokomp uppstår ren och skär magi.
”Shane Macgowan” däremot, den kraschlandar totalt. Sångaren muttrar rent av något om att det inte blir samma sak akustiskt innan han kickar igång låten. Han har rätt. Den tappar all sin charm när det skräniga skalas bort och blir bara ett tomt meningslöst skal.
Hela spelningen är ett enda långt pendlande mellan höga berg och djupa dalar. Vissa nummer blir bara väldigt sömniga, snudd på menlösa när de spelas akustiskt, medan andra fungerar fantastiskt. ”Utan personlig insats” och ”Gitarrer & bas, trummor & hat” är ju som skrivna för formatet från början och briljerar så pass att det är lätt att bortse från att frontmannen Elisson känns lite ostadig.
Den svartklädde sångaren mumlar och svävar ut om vartannat, men tycks bli genuint glad när många i publiken minns hans (och parhästen Adam Bolméus) gamla band Bad Cash Quartet. ”Valentine” är en oväntad pärla som hämtas ur just den orkesterns repertoar och är en av aftonens höjdpunkter. Som strax därefter följs av ännu en dal. Ännu en gäspning.
Således lämnas jag helt villrådig om Hästpojken egentligen är ett band som passar i sin akustiska skrud eller inte.