Ibland undrar jag om Robert Pettersson verkligen har roligt på jobbet. Eller om det bara är brist på karisma som gör att den skicklige sångaren framstår som så blasé.
Hans sånginsats är prickfri. Känslosam och med behagligt djup, men i övrigt ger han ingenting tillbaka till sin publik. Mellansnacket är krystat på sin höjd och scenspråket som helhet ganska ointresserat.
Det är synd. För den slentrianmässiga stämningen på scenen smittar av sig på publiken. Åskådarna tycks ha ungefär lika kul som bandet har på scenen och kvällen i Flygeln går på sin höjd att beskriva som ljummen.
Tiden då Takida kuskade land och rike runt i en grön skåpbil och skapade publikhysteri var de än kom är sedan länge över. Och gänget har egentligen bara sig själva att skylla.
Alla, precis alla, förutsättningar finns nämligen där.
Bandet kommer till Norrköping med en fantastiskt snygg ljusshow. Robert Petterssons utsökta sångröst har vi redan avhandlat och att det ligger en mängd låtkarameller som publiken älskar och väser i diskografin.
Därför är den pliktskyldighet som bitvis vilar över tillställningen trist. Takida lyfter inte ett finger för att göra det där lilla extra.
Att kliva av efter ganska exakt en timme och lägga tre extranummer ovanpå det är i snålaste laget. Att inte ens bemöda sig med att försöka spela megahiten ”You Learn” själva utan låta sångare Pettersson framföra den till trötta backtracks är snudd på arrogant.
Var är passionen och spelglädjen? frågar jag mig.
Svaret på den frågan är att den uppenbarar sig i de allra äldsta numren. Takida må turnera med nya given ”All Turns Red” i ryggen, men det är i låtarna från karriärens begynnelse (skåpbilstiden) som det glöder så väl på scen som i publiken.
”Jaded” får leva kvar i sitt halvakustiska arrangemang från fjolårets The Boxroom Sessions-turné, vilket är smakfullt, ”The Dread” frustar som den best många av bandets andra låtar borde kunna vara och ”Evil Eye” är som vanligt en lysande avslutning.
Det är synd att den gnista som ändå uppenbarar sig i dessa nummer inte kan få spilla över i resten av showen.
När Takida bara går den säkra, hemtama, trygga vägen och konsekvent vägrar ta ut svängarna eller bjuda på något oväntat är det omöjligt att komma undan frågan, har de verkligen så roligt som de påstår sig ha?