När Kalle Baah säljer ut Flygeln, bjuder in lite reggaepolare och ställer till med kalas är succén så gott som klar på förhand.
Det kan knappast gå fel när en så pass stor och törstande reggaepublik och det rutinerade gardet reggaeprofiler från Skärblacka samlas på samma ställe och visst gungas det i baktakt och dansas under de dryga två timmar som Kalle Baah håller hov.
Men det blir inget gnistrande totalkalas. Ingenting som någon kommer skriva hem om och hylla som århundradets festligaste skiva.
Anledningen till det är egentligen också given på förhand. Kalle Baah har bara ett läge. De är en fantastisk skara musiker med enorm rutin. De har knåpat ihop ett gäng lysande låtar under sina dryga 30 verksamma år och de framför dem oerhört tight. Men de har bara ett läge.
De står rakt upp och ner och lunkar sig fram genom sitt samlade låtmaterial utan att överraska. Låt följer låt utan att de lämnar den bekvämlighetszon vars gränser skulle behöva raseras för att det verkligen skulle kunna gnistra.
Därför känns hela tillställningen som en högst trevlig middagsbjudning snarare än ett febrigt kalas. Om ni hänger med på den lökiga metaforen. Det är ett konstant gung, men händer annars inte så mycket på scenen.
Det första riktigt stora jublet tillägnas ”Små svarta änglar”, ”You Are My Angel” som kommer precis innan pausen (paus?! Så oerhört onödigt, dumt och stämningsdödande!) är en stående favorit och den där fotbollslåten ”Pekings park” verkar folk ha en speciell relation till.
Gruppen testar dessutom vad som annonseras som en helt ny låt – ”Ingen på jorden”. Den låter...ja, som Kalle Baah, kort och gott.
Hela tillställningen är oerhört, oerhört kompetent, men i brist på bättre ord, lite ospännande.
Därför är de små korta gästspel som de omtalade kamraterna gör så väl välkomna som uppskattade. Den ständige gästen Governor Andy gör väl förvisso ungefär vad han brukar och är ganska förutsägbar, men när Benny Astor från gamla afterski-gänget Apopocalyps kliver upp och tillsammans med Kalle Baah bränner av sin gamla megahit ”Gunga” blixtrar det till.
För att då inte tala om när svensk reggaes nya kelgris Kapten Röd uppenbarar sig mot slutet. Han får det i särklass största jublet och behöver inte mer än några sekunder på sig för att ta över och äga scenen fullständigt. Han må vara en färsk reggaespoling i jämförelse med Kalle Baah, men när det kommer till scennärvaro och rollen som entertainer är det han som är proffs och Skärblackas finest som står som glada amatörer.
Under ”In kommer Ting”, ”Ju mer dom spottar” och ”1.000.000 nollor” är det fest. Då är det på gränsen till att bli en sådan där skiva som majoriteten av publiken skriver hem om.
Det utdragna, snudd på jammiga, musikaliska kaos som får avsluta tillställningen och aldrig tycks vilja ta slut känns dock bara som en stökig efterfest hos grannen på andra sidan väggen som trots att småtimmarna passerat, just det, aldrig vill ta slut...