Kan det allt bistrare samhällsklimatet, de främlingsfientligas obehagliga framfart i den svenska politiken och nu på slutet även terrorns skräck ha avspeglat sig så tydligt i musiklyssnandet?
Tanken slår mig när jag i vanlig ordning så här års snitsat ihop listan över årets bästa låtar och plötsligt börjar reflektera över vad det egentligen är jag har valt ut.
Jag ska vara helt ärlig. När jag gör den här typen av listor brukar det bli mer pastelligt än creddigt om vi uttrycker oss så.
Det är de ystert glada poplåtarna, de rifftungt tuggande hårdrocksmelodierna och dansant svängiga hitsen som jag har en tendens att komma ihåg och som därför väcker sköna minnen och letar sig in på sådana där listor.
Men inte i år.
I år ser det helt annorlunda ut.
Tempot är lägre, tilltalet subtilare, nyanserna mindre och stämningarna betydligt dystrare.
Det är sansade bitar från namn som Feivel, Eaves och Owl City istället för glittrande partyhits.
Som samlande kraft bakom sammanställningen av årsbästalistorna för webbsajten Drefvet.se, ett litet projekt vi är några musikjournalistkamrater som driver runt för vårt eget höga nöjes skull, upptäcker jag samma sak. Mina kollegor tycks, medvetet eller undermedvetet, ha resonerat likadant.
Bort med det glada. Det är betydligt fler melankoliska nummer som presenteras.
Förmodligen var det så att den mest angelägna musiken det gångna året faktiskt gjordes av människor vars musikaliska uttryck tenderar att dra åt det hållet. Att de röster som talade högst var de som använde en mer avskalad uttrycksform.
Men det är en lockande tanke att skitåret 2015 (i världen alltså, personligen har jag absolut ingen anledning att klaga vilket gör låtvalen ännu mer förbryllande) undermedvetet faktiskt påverkat vad vi lyssnat på.
Det känns inte som någon slump att det är just den sansade och ibland rent av dystra musiken som tydligt präglar de årssammanställningar som i slutändan mynnar ut i vår ultimata lista ”Årets 100 bästa låtar”.
Ettan på denna lilla lista (som ännu inte är publicerad och som jag därför inte kan avslöja hur ofantligt mycket jag än skulle vilja göra det) sammanfattar hela den här känslan alldeles fenomenalt.
Det är en lunkande, långsam och hjärtskärande men samtidigt oerhört vacker skapelse med (sug på den!) tydlig Norrköpings-koppling.
Så, nu fick ni dessutom en cliffhanger till vad för musik som sammanfattar ett dystert 2015 på bästa sätt.