Party med Snövit och de sju dvärgarna – inte riktigt vad man är van att associera dem till va? När ”Snövit – The Musical” är ute på turné i 30 städer och gästar Louis De Geer i Norrköping blir det i alla fall något utöver det vanliga, något som varken bröderna Grimm eller Disney skulle känna igen sig helt i. Och alldeles i början när en röst välkomnar ”både stora och små barn” säger den också att om de vuxna blir rädda får de hålla barnen i händerna. En skämtsam stämning lägger sig över den sagolika scenen som strax fylls av riktigt pampig musik.
Scenografi och kostym verkar påkostade och håller intresset uppe genom hela föreställningen. Denna fängslande inramning skymmer den ojämna insatsen hos proffs som både Nanne Grönwall och Niclas Wahlgren. Självklart sjunger de bra, men jag hade väntat mig att de skulle spela ut lite mer. Istället blir det både Snövit den yngre och den äldre som gör starkast intryck på mig. Den lilla flickan med sin klara och tonsäkra röst, och Ellen Bergström med sin genomgående levande entusiasm.
Yohio, ”prinsarnas prins”, är bara med mot slutet för att ”haffa” den snygga prinsessan. Här tycker jag också att sagans logik går lite i stöpet. Varför vill de omsorgsfullt gjorda dvärgarna – som alla kallas Konrad – först inte lämna ifrån sig den döda kroppen? Och varför vill de över huvud taget ha tillbaka den? Jag förstår inte varför Snövit inte dör vid drottningens första mordförsök eller varför drottningen till slut dör bara för att hon är ful – men jag gissar att publikens glada barn köper berättelsen mindre kritiskt. Den är modern, rolig och festlig.