Att Weeping Willows spelat in en julskiva och givit sig ut på julturné är på samma gång helt självklart och aningen förbryllande.
För visst är det så att den musikaliska samlingen åldrande gentlemän har alla redskap i sin verktygslåda för att kunna göra själfull julmusik. Men julen ska ju vara en glädjens högtid och den musik Weeping Willows med Magnus Carlson i spetsen byggt sin karriär på att saluföra är ju sinnebilden av sorgsenhet.
Krossad, flyktad och havererad kärlek står inte sida vid sida med klappar och bjällerklang i synonymlexikonen om vi säger så.
Följaktligen är julskivan "Christmas Time Has Come" som gruppen släppte tidigare i år en fascinerande upplevelse. Men den fungerar.
På livescenen fungerar det också. Men främst av den anledningen att majoriteten av konserten består av Weeping Willows ordinarie repertoar. Bandet har Sjöströmska stråkkvartetten och blåsarna Per "Ruskträsk" Johansson och Goran Kajfes med sig och den extra orkestreringen gör underverk med många låtar. De växer och blir i många fall riktigt mäktiga med den extra uppbackningen.
Kanske som allra bäst manifesterat av den dramatiska tangon Blue and Alone som får kvällens största bifall.
Men det är i grund och botten en julkonsert och flera av låtarna från nämnda julskiva bereds så klart plats. Det är kompetent, jag skulle rent av säga skickligt utfört. Men flera av jullåtarna framstår bara som lite klämmigare varianter av vad gruppen vanligtvis ägnar sig åt och det säger sig självt att Weeping Willows inte gör sig som ett klämmigt band. Då tappar de nerven.
Med några undantag. I Pretty Paper som en gång skrevs av Willie Nelson och BeeGeesFirst of May gifter sig låtmaterialet med vemodet. Då är det riktigt vasst.
Det är så att säga snarare krokodiltårar som rullar än snö som faller och julstämningen uteblir helt och hållet. Men det gör absolut ingenting.
Det är när de vältrar sig i vemod som Weeping Willows gör sig allra bäst.