Även dirigentskapet under torsdagens konsert ledde tankarna österut då Jorma Panula-eleven Klaus Mäkelä äntrade pulten. Det blev en kväll med nordiska förtecken då pianosolisten hämtats från Island.
Víkingur Ólafsson tog sig an Beethovens Pianokonsert nr 2 B-dur med stilren finess och elegans. Det fanns en sorts akademiskt intellektuell spelstil över framförande som gjorde spelet kristallklart och helt genomskinligt. Med ömsint anslag och finlemmat, nästan gracil tolkning fick vi en innerlig presentation av musikens kärna. Varje ton fick ett egenvärde och Ólafsson vinnlade sig om detaljerna. Solostämman kunde emellanåt dra iväg åt det inåtvända hållet men det balanserades upp av orkesterns kammarmusikaliska spel som drev fram energi ur spelet. Dirigenten Mäkelä höll samman de olika musikaliska uttrycken och plockade fram, lyfte upp och fogade samman.
Sibelius Symfoni nr 1 e-moll presenterades med fräschör och ett öppet sinne vilket gav en ren och klar tolkning utan onödigt pynt. Mäkelä gick ut försiktigt för att sedan snabbt kasta sig rakt in i skeendet i den första satsens bleckblåsfrossa. Innehållet blev lätt att följa tack vare Mäkeläs tydlighet och öppenhet i både blick och slag. Kontakten med orkestern var innerlig och jag tror att orkestern både uppskattade och anammade den unge dirigentens intentioner. Ett skenande scherzo hotade att tippa över men fångades in och gav istället energi åt framförandet. I finalen hittade man en symfonisk tyngd i både klang och attityd som knöt ihop Sibelius-säcken.
Konserten inleddens med Musorgskijs Preludium och Persisk dans ur Hovansjtjina. Det fanns en tät, varm klang och omsorgsfullt byggda crescendon. I Persisk dans var man nära att tappa styrfart men orkestern återtog initiativet och förde musiken i hamn.