Nu får jag säkert en del av er emot mig. Men det måste sägas. Långtifrån alla låtar som Ted Gärdestad skrev var några mästerverk. "Buffalo Bill" och "Viking" är åtminstone i mitt tycke ett exempel på motsatsen. Men Timo Räisänen gör dem – och de andra låtarna – fantastiskt bra. Respektlöst, humoristiskt, svängigt – och ibland med så mycket blottat och sårbart hjärta att man helt tappar andan.
Trion polerar fram en ny glans på guldkorn som "Himlen är oskyldigt blå", "Jag vill ha en egen måne" och "För kärlekens skull". Det är som om Timo Räisänen vrider dem, betraktar dem från ett nytt håll, upptäcker dem på nytt och gör dem helt och hållet till sina genom att plocka fram en blandning innerlighet och desperation i dem.
Framför allt verkar den 37-årige Göteborgaren själv älska "Himlen är oskyldigt blå" – en låt han beskriver som "en kameleont som ändrar sig beroende på hur man själv känner". Den blir också konsertens absoluta höjdpunkt och får nästan tårarna att rinna över både på huvudpersonen och på oss andra som samlats denna ljumma tisdagskväll på kullerstenarna i Knäppingsborg.
Men framför allt är det en uppspelt och spelglad Timo som intar scenen. Han väljer att inte parata så väldigt mycket mellan låtarna, snarare är han på danshumör. Alla tycks fullkomligt älska honom – och han får med sig publiken i handklapp och allsång när han gör sina grovkorniga och Robban Broberg-aktiga versioner av svängiga bitar som "Angela" och "Eiffeltornet".
Timo Räisänen är en fullfjädrad scenperson – kanske lite underskattad i Musiksverige – som verkligen besitter en förmåga att växla mellan stämningslägen och skapa dynamik på ett till synes helt självklart och naturligt sätt. Dessutom visar han oss alla mer än tydligt skillnaden mellan menlösa covers och låttolkningar med hjärta och äkthet.