Den första tanken som slår mig när Sven-Bertil Taube börjar berätta historier ur sitt minst sagt händelserika liv är att jag väldigt gärna skulle vilja slå mig ner och dela en flaska rött med honom. Det spelar ingen roll om historierna handlar om Peter Fonda, eller om Ingmar Bergman eller en herrelös hund som döps till Solo. Alla historier kommer rakt från hjärtat, och de träffar publiken som skrattar innerligt.
Sven-Bertil med sin fantastiska dirigent Peter Nordahl lyckas väva samman denna hyllning till vänner på ett alldeles strålande sätt. Visst kan vissa anekdoter bli för mycket. Som att Taube försöker få med så många historier och händelser som möjligt.
Men denna lilla parentes faller direkt i glömska så fort Norrköpings Symfoniorkester tar över huvudrollen, för den har de under de musikaliska styckena. Sven-Bertil Taube är en duktig sångare som framför barndomsvänners verk med känsla och den respekt de förtjänar. Men musikerna, herregud musikerna.
Det är så vackert, så innerligt ljuvligt. Att fylla De Geerhallen med toner så dramatiska och olycksbådande att de skulle passa i en krigsscen från Sagan Om Ringen, för att i sekunden efter vara så lätt och fin som en vårkläckt fjäril. Musiken blir så spröd och skör, men samtidigt urstark och blytung.
De musikaliska styckena kommer från Taubes närmaste vänner, som Olle Adolphson och Lars Forsell. Magnifikt vackra visor som Adolphsons Nu Har Jag Fått Den Jag vill Ha och Älskar Inte Jag Dig Då för att nämna några levereras med andakt så man nästan får gåshud på armarna. Men kvällens i särklass starkaste upplevelse kommer i Trubbel. Då Myrra Malmberg som en vacker ängel svävar in över scengolvet och fyller lokalen med sin fantastiska röst. Jag, Sven-Bertil och övriga publiken satt då och bara njöt. Hur en så "enkel" visa kan bli så monumental, så storslagen. Makalöst fint.
Så hur ska man då egentligen sammanfatta denna afton? Låt mig säga såhär, jag gick inte direkt hem och började lyssna på gamla svenska vis-skatter. Jag tycker fortfarande att den finaste versionen av Trubbel är inspelad av Håkan Hellström. Men jag fick en insikt i vem denne Sven-Bertil Taube är. Han är mer än en elegant man med scarf. Jag fick en helt ny respekt för honom. För mig är han nu mer än bara Everts pöjk.
Jag fylldes av en stolthet i kroppen över att Norrköpings Symfoniorkester är så fantastiskt duktiga. Jag blev nästan lite lokalpatriotisk. När jag nästa gång försvarar Norrköpings musik, med de gamla vanliiga korten som Krunegård och Eldkvarn, då ska jag spela ut mitt triumfkort i Symfoniorkestern.
Så tack för denna kväll Sven-Bertil, Peter, Myrra och alla ni andra. Ni förgyllde den verkligen.
Och du Sven-Bertil. Vi ses på den där flaskan rött snart va? Jag ser fram emot fler historier. Jag har en känsla av att du har fler på lager.