En konsert kan lämna många olika avtryck och efter torsdagens spelning i De Geerhallen infann sig en behaglig känsla av After Work. Programmet var avslappnat och okomplicerat och framförandet skulle kunna varit i vilken miljö som helst.
Det var en avskalad atmosfär med en behändig orkester och en dirigerande Martin Fröst på pulten som höll sig till att helt enkelt dirigera. Det fanns någonting rent och klassicistisk i rummet som alla medverkande anammade och därför blev framförandet en helhet. Griegs orkestrering av sviten Fra Holbergs tid kickade igång konserten, välgörande oborstat och nästan lite på tå efter att den inledande rytmiska oron i orkestern lagt sig. Vi fick höra sköna klanger från speciellt cellon och den finstämda satsen Air formulerades fint.
Fröst är mycket detaljerad i sin dirigering och använder armarna ända från axlarna ut i lillfingerleden. Det blir exakt och ofta ganska stringent men överlag aningen snabba tempin. Två samspelta solister hörde vi så i Mozarts Sinfonia Concertante för violin och viola. Återigen var vi hemma i någons vardagsrum och lyssnade på en intim dialog mellan solisterna där orkestern fanns med som samtalspartner. Eldbjörg Hemsing med sin violin spelade elegant läckert och porlande stramt. Violasten Ellen Nisbeth bjöd på mer muskler, uppfordrande men generöst. Tillsammans var de riktigt tighta och gjorde en romantisk tolkning av Mozarts lilla pärla.
Beethovens Symfoni nr 1 bjöd på stabila och generösa djupdykningar i sann symfonisk anda. Även här spelade orkestern intimt och ganska stramt vilket gynnade helheten då varje sats fick sin rättmätiga profil.