Konsert för pukor från mitten av 1990-talet är ett stort verk av en stor pukist och kompositör, nämligen Rainer Kuisma som under många decennier fanns på plats bakom pukorna framför allt i Hörsalen. När verket uruppfördes 1996 hade orkestern flyttat till De Geerhallen och kompositören själv var solist. Nu 20 år senare är det Anders Dahlstedt, även han med många år bakom pukorna i orkestern, som axlade den manteln. Med den äran vill jag tillägga!
Konsert för pukor är fysisk musik där den kraftfulla och resoluta inledningen interfolieras med stämningsskapande partier i ett suggestivt flöde. Solostämman integreras i orkestern och hela stycket har en doft av högtidlighet och är mycket gripande. Det finns en rännil av fräscht flöde och melodiös charm i hela kompositionen som går rakt in.
Det parti där pukorna, inte mindre än sex till antalet, har en melodi som går runt som ett ostinato griper tag, skakar om och gör mig glad och berörd på samma gång. Solisten Anders Dahlstedt hanterar sin uppgift med bravur, det var schvung in i minsta slagfigur och ett ömsint närmande till musiken. Symfoniorkestern bäddade runt pukorna och gjorde en stilsäker tolkning.
Konserten inleddes med Variationer över koralen St. Antoni av Johannes Brahms. Här tog dirigenten Ola Rudner ett samlat grep över koralen och lät orkestern klucka fram i ett behagligt tämligen stramt flöde. Samma rejäla och rediga tolkning fick vi av Schumanns Symfoni nr 3 Ess-dur. Här fokuserade man på det sprittande charmiga och smått spröda i den lilla symfonin. Brasset brände till med varm klang och det lite sliriga mellanpartiet styrdes upp av stadigt stråk.