– Så här mycket folk brukar det bara när Nisse Sandström spelar, sa Nisse själv innan han presenterade musikerna en och en.
Det är något sympatiskt med musik, oavsett genre, som inte tar sig själv på så stort allvar. Tenornestorn själv verkade lagom distanserad och räknade sedan snabbt in där trumslagaren Bengt Stark stod för det korta introt.
”The song is you”, Jerome Kerns komposition, togs i lagom inledningsswing. Bernt tog två solochorus direkt och verkade spelsugen. Musiken Bernt och grabbarna spelar kan beskrivas som modern bebop varför det känns helt naturligt med några chasevändor på slutet där Bernt och Bengt alternerade.
Bernt har måhända tappat kraft rent tonalt och fraserna är kanske inte så långa, men han behöver inte bevisa något varken för sig själv, medspelare eller publiken. Det räcker att spela från hjärtat. Är det äkta är det beständigt, och beständig är Bernts tenorjazz. Balladerna ”The nearness of you” och ”I loves you, Porgy” känner jag fortfarande i magen. Två original bjöd Bernt på; bluesen ”Everblue” och ”The Hug”. Den senare är egentligen harmonierna från ”Embraceable you” med ny melodi.
En klackspark till Danmark serverades i form av pianisten Horace Parlans ”Billy´s Bossa” där Bernt verkade trivas alldeles förträffligt. Jag har tidigare (Steps Ahead-hyllningen i slutet av januari) berömt basisten Hans Backenroth och han verkar passa in överallt. Stadigt och tryggt med tydliga basgångar som måste vara en fröjd för en medmusiker att ha i ryggen.