Jag förberedde mig på en kväll med mer transpiration än inspiration. Nellie Tiger Travis med lite shufflelåtar, där bandet, och speciellt trummisen Jonathan Westling pumpade på. Ben E. Kings megahit från 1961, ”Stand by me” gav antydan om kvalitéer, men Animalshiten ”Bring it on home to me” saknade originalets magi. Sista låten före paus, ”KoKo, the Queen of the blues”, komponerad av Travis som en hyllningslåt till KoKo Taylor, tände gnistan igen.
Föga anade man att Miss Travis efter paus skulle komma ut som en ny artist. I inledande ”Oil and water”, en shuffleblues, tände lågan och sedan var det kört. Nellie Tiger gick inte att stoppa!
Det fortsatte med en riktigt tajt blues av Nellie där bandet var följsamt och Nellie hade tryck i rösten. B.B. Kings ”The Thrill is gone” började försiktigt och accelererade efter hand. I KoKo Taylors och Willie Dixons ”Wang Dang Doodle” (översättning överflödig) var det tufft och aggressivt. Nellie fick publiken att sjunga allsång genom att låta först kvinnorna sjunga ”All night long” och sedan männen samma fras. I Muddy Waters ”Hoochie Coochie Man”, här omdöpt till ”I´m a Woman”, var det återigen tuff och aggressiv blues. Etta James ”I´d rather go blind” fick skinnet att knottra sig på ryggen och de två avslutande ”Sweet home, Chicago” och ”Let the good time roll” (extranummer) var det riktig röjarblues.
Tack vare en fabulös förvandling blev detta en stor upplevelse. Även om Miss Travis kanske hade synpunkter på kompet i ackompanjerande Top Dogs. Jag hoppas att de får tillfälle att snacka och spela ihop sig. Ett extra plus till Top Dogs Erik ”Möbeln” Pettersson H-org och Sverker Blombergs gitarrspel. Bra, men något anonym var basisten Anders ”Molle” Mohlin.
Text & Foto: