Många förknippar nog Lena Ph med en höftvickande schlagerdiva som sjunger att hon har ooont.
Men i showen ”Jag är ingen älskling” tar hon själv plats vid flygeln. Hon inleder med P4-hitten ”Gråt inga tårar” och några låtar från senaste albumet, där hon bjuder på mer innerlighet och svärta än tidigare.
Allt startar ganska försiktigt. Men konserten blir show med ordentligt publikfäste när Lena Ph en stund senare kastar ut hits som ”Delirium” och ”Lena Anthem”.
Publiken får också en glimt av tillvaron bakom kändisfasaden. Lena Ph berättar hur det är att mötas av kvällstidningarnas skrikande löpsedlar om kärlekskris och tillkämpat le åt kassörskan i mataffären. Om att gråta i logen och tvingas ta sig samman.
Lena Ph är ett scenproffs som levererar fullt ut och ger publiken vad den vill ha. Men känslan man får är att hon ger publiken en bit av henne för att konceptet kräver det, även om uppriktigheten skaver innerst inne. Mellansnacket, särskilt i dialogen med en av musikerna som tycks medverka lite motvilligt, känns lite för kalkylerat och regisserat.
Bäst är hon som den där goa divan med en stor dos självironi. Få artister vågar som Lena Philipsson sjunga om sig själv i tredje person, spela på sin sexighet och ha en jätteskylt med sitt förnamn i versaler. Det är en ganska befriande drift med uppblåsata artistegon.
Hon visar prov på sin humor när hon skojar med exen – och om att lära känna en ny penis. Rolig är också hennnes 2.0-version av ”Teach me tiger”. Ni kanske minns tv-inslaget på Jacobs stege från slutet av 80-talet? (Du hittar ett klipp här) Lena Ph hade valts till Sveriges sexigaste kvinna och Sven Wollter till den manliga motsvarigheten. Hon fick åla och sjunga på ett tigerskinn framför författaren – som satt med en bok i en fåtölj! I showen vänder hon på rollerna – och en halvnaken man kommer in på scenen. Publikfriande, och kul.
Showen må heta ”Jag är ingen älskling”. Men i De Geerhalllen gäller motsatsen. Hon är allas älskling och publiken dansar i neon ut i duggregnet.