Erik var själv en gång en av dessa unga musiker som saxofonisten Nisse Sandström en gång tog under sina vingar beskydd.
Redan en halvtimma innan konserten skulle ta sin början, var Crescendos konsertsal fullsatt. Saxofonisten Nisse Sandström är otroligt populär efter flera år i Radio Östergötland och sitt expressiva tenorspel.
Det dröjde dock en dryg halvtimma innan musiken speglade mer än en ”bra dag på jobbet”, om ni förstår vad jag menar. Musiken var kompetent, svängde tryggt och gungade förföriskt, men det var något som fattades. Så i sista låten före paus, i Gershwins ”The man I love”, så hände det. Musiken fick en lyster och skärpa den tidigare saknat. Rytmen fick spänst och tonen i Nisses tenorsax blev vass och levande. Rytmen levde och drev musiken istället för att leka ”Följa John”!
Efter paus var det spännande att se om skärpan och trycket fanns kvar? I ”Broadway”, som enligt Nisse från början hette ”Breda Vägen” när svenskarna för flera hundra år sedan ägde den delen av USA, svängde det just så där som man hade hoppats på. Erik elgitarr var både elegant och råbarkad och Leo Lindbergs pianospel var mer än bara rätt harmonier. Där fanns intrikata idéer och spännande harmonier.
I kompet gav basisten Patrik Boman och trumslagaren Moussa Fadera ett effektivt stöd. Patriks solonummer, ”Stardust” kändes tyvärr oinspirerat, men var typiskt för musiken i konsertens första halva. Nisse berättade sin vana trogen små anekdoter mellan låtarna. Stundtals kokade musiken, som i Jobims ”No more Blues” där Erik och Nisse drev varandra framåt.
I Charlie Parker ”Anthropology”, som grundar sig på Gershwins ”I got Rhythm”, kändes som om man var förflyttad till Mintons Playhouse när tenoristen Don Byas, pianisten Thelonious Monk och gitarristen Charlie Christian experimenterade sig fram till det som sedan blev bebop. Mäktig musik… och rolig!