En bomb med vingar blev symbolen för bandets eget skivbolag Megaton. Men så har bandet också sina rötter i en serie explosioner. Micke och brodern ”Lumas” Kuylenstierna stal dikesdynamit och sprängde mötesskyltar, gamla silltunnor och annat i skogarna inpå knuten. Norsholms befrielsefront fanns alltså redan innan bandet bildades.
– Det fanns ju befrielserörelser överallt på den tiden, med FNL i spetsen. Men det är ofattbart att vi inte sprängde ihjäl oss, säger Mikael ”Micke” Kuylenstierna.
"Började från noll"
Det var hösten 1970 som NBF bildades i en röd statarstuga vid gården Landsjö, och där träffar vi nu Mikael ”Micke” Kuylenstierna och Sverker Ydén. Till en början var bandet Micke, lillbrorsan Thomas och kompisarna Peter ”Prutt” Raudsepp och Harald Ydén.
Den första spelningen hölls i Mosstorpsskolans matsal när Sverker precis hade kommit hem efter att ha varit till sjöss i års tid.
– Vi började från noll. Micke var den ende av dem som kunde spela. Men Peter "Prutt" hade lurat rektorn som gillade jazz att han kunde spela trumpet. Vi gick upp på scenen och skrek allt vad vi hade och slog på allt. De blev helt förstörda. Lärarna blev arga och förskräckta och eleverna förstod nog inte vad de var med om, minns Sverker.
Gruppen sparkade åt alla håll – och vände sig emot alla med makt.
– Vi var emot allt. All överhöghet, från föräldrar till staten, säger Sverker.
– Folk blev oftare arga på oss än gillade vår musik. Utlevelse blev lite av vårt signum, fortsätter han.
– Det var inte så många andra som gjorde det vi gjorde, tillägger Micke.
Unikt sound
Under sjutton år experimenterade och sökte NBF sin väg. De klädde ut sig – och tog artistnamn som Storkel stum, Conga, Påven och Språkministern. Men framför allt lyckades de skapa ett eget sound med inslag av rock, reggae, blues och punk.
– Det gjorde vi långt innan Dag Vag ens tänkte på att bildas. Något som gjorde oss speciella i svenskt musikliv var att vi plockade in reggaeinfluenser tidigt.
Sverker började lyssna på reggae redan 1974, då hans blivande svåger importerade plattor från Jamaica. Det tog ett tag innan han fick igenom reggaetonerna i bandet.
– Men då fick vi ett väldigt unikt sound, säger han.
Börjar med primalskrik
Totalt 42 låtar finns med på ”Samlade synder” – bland annat liveversioner av ”Hej Hå”, ”Blinkmannen” och ”Armerad Betong”. Dubbelkassetten spänner över allt från ”de första inspelningarna med primalskrik till sista livespelningen på den första Blacka Musik-festivalen på Mårängsbadet”.
– Resultatet har blivit en sorts musikhistorisk dokumentation. För mig har det också blivit en resa både på ett personligt plan, man pratat mycket om hur den här tiden var, och på ett musikaliskt plan. Jag har tagit till mig det tidiga materialet, säger Sverker.
– Jag trodde att man knappt kunde lyssna på de första grejerna. Men om man gör det slås man av viken jäkla energi vi hade. Och energi är något av det viktigaste som finns i musik.
Tog ett år
Arbetet med kassetterna har tagit ett års tid för Sverker, Micke och Pelle Gunnarsson från Ljudkassett. Det fanns en hel del outgivna inspelningar. En rullbandspelare fanns alltid i NBF:s replokal och fångade tusentals timmars lirande. NBF gjorde också en rad spelningar hos punkföreningen Ultra i Handen utanför Stockholm. Där fanns en kassettbandspelare på väggen – och varje konsert finns bevarad på band.
– När vi kom dit första gången trodde vi inte våra ögon. Vi kom in i ett litet vardagsrum och fick ett sådant gensvar att det var helt otroligt. Det var jättekul. Vi fick en kick av punken, till skillnad från många andra i vår generation som tyckte att det var något fasansfullt. Sedan blev Ultra en väldig bekräftelse för oss som band, säger Sverker.
NBF hamnade mellan punken och proggen, men tog till sig musikrörelsens idéer om att alla kan spela och gör-det-själv-inställningen.
– Vi tog det som ett mantra. Men vi tyckte att den politiska proggrörelsen var aptråkig. Och vi blev inte heller rumsrena, för vi var så otroligt vildsinta. Varken politiskt eller musikaliskt hörde vi hemma någonstans. Vi kände oss befryndade med punken, och det tidiga NBF var verkligen ett punkband, säger Sverker.
Förbisett band
Både Sverker och Micke är överens om att bandet utvecklades mest under åren 1977-1980 – då de var tillbaka i Norsholm efter tre år i Stockholm.
– I Stockholm jobbade vi på en ungdomsgård som sedan blev förlaga för Blacka Musik. När vi kom hit igen var vi uppfyllda av det fria och vilda musiklivet och att göra allt själva, minns Sverker.
Då levde de musikkollektiv i Sverkers uppväxthem, kallat ”Ballstackens Boogiebarack”. När Bosse Cassel kom med som sångare 1980 fick bandet sitt musikaliska genombrott. Innan dess gjorde de inga skivor.
– Han tillförde en annan typ av låtar. Han kickad igång oss med sin språkbegåvning och skrev låtar som var enkla men bra, säger Micke.
Tycker ni att bandet har blivit bortglömt?
– Ja, NBF är Sveriges mest förbisedda band, slår Micke fast med ett leende.
– Under ett tag hade vi en spelning i veckan och var flaggskeppet i Norrköping.
Någon återförening är det inte tal om, men resten av NBF gläds förstås åt utgivningen av dubbelkassetten som släpps i dagarna.
– De applåderar, säger Micke. De tycker att det är jättekul.
011-200454