Det är alltid lika spännande att lyssna till Isabella Lundgren. Hennes uttryck är synnerligen personligt. Oavsett om hon sjunger en standardmelodi som ”Isn´t it romantic” eller en egen komposition, så blir det aldrig som man tänkt sig.
Detta fick ett, i det närmaste fullsatt Crescendo, uppleva på onsdagskvällen.
Isabellas musik rymmer mycket dramatik, svärta, ångest, förtvivlan och bräcklighet, men också glädje, hopp och framtidstro. Andelen standardlåtar har krympt. I alla fall framstod det så denna kväll, även om Isabella och trion framförde flera låtar från en japansk CD som kommer i vår… i Japan! Den plattan verkar vara fylld med musik som förknippas med Ella Fitzgerald.
Dramatiken märktes direkt i Harold Arlens ”Ac-cent-tchu-ate the positive”. Här mullrade det och höjdes röster, för att sedan lösas upp av Carl Bagges fantastiska anslag på pianot. Vilken fantastisk pianist han är. I den ödesmättade ”Eudaimonia” av Bagge och Isabella tyckte jag mig höra klockspel i Bagges ackordspel.
Isabella, som faktiskt läser teologi, grubblar mycket. Det märks i hennes texter som ställer de livsavgörande frågorna utan att alltid ge svar. Dom får man som lyssnare försöka finna själv. Isabella kanske pekar i en viss riktning, men det svaret gäller henne själv… och det ens är ett svar. Hur all denna svärta, svårmod och existentiella grubblande uppfattas är frågan. Ibland har jag svårt att ta till mig dessa melodier och texter. Jag antar att det beror på var man själv står i livet. Jag hade dessutom lite svårt att uppfatta allt hon sjöng, vilket absolut inte berodde på ljudteknikern.
Personligen uppskattade jag mest Isabellas och Bagges ballad ”Where is home”, med en text som tillägnats alla som inte ”passar i lådan”. Den var inspirerad av Isabellas lillebror som har speciella behov och en verklighetsuppfattning som definitivt är hans egen. Jag tycker att man ibland kan känna igen sig i den beskrivningen.
Isabellas trio med Carl Bagge piano, Niklas Fernqvist bas och Daniel Fredriksson trummor utgör en tajt enhet som kan varandra utan och innan. De spelar med alla sinnen på helspänn och uppfattar minsta nyans i varandras spel. Så ska en trio fungera.