I vanlig ordning väljer kusinerna från Sankt Anna, musikalstjärnorna Peter Johansson och Matilda Grün, att avsluta sin julturné inför utsålda hus hemma i Norrköping.
Det är sjätte gången som de varit ute på julturné och rutinen går inte att ta miste på. Det är en skicklig ensemble som intar estraden för den sista föreställningen och med erfarenheten från tidigare år i bagaget blandas sirligt vackra julhymner med rivigare material.
Det är tveklöst så att det är när kusinerna ger sig hän i det lugna materialet och låter sina fantastiska röster framträda i full prakt som det är som bäst. När Peter Johansson sjunger "Jul, jul, strålande jul" till sitt eget gitarrkomp råder snudd på andakt i salongen.
När Matilda Grün kliver längst upp på estraden och sjunger "Pie Jesu" ända från tårna sprider sig gåshuden över hela kroppen. För att då inte tala om när nämnde Johansson tar sig an "Stad i ljus". Det gamla örhänget har fått komma tillbaka in i konserten i år igen efter fjolårets frånvaro och låter alldeles fantastiskt. Vilken röst!
Det är överlag svårt att inte jämföra med tidigare års uppsättningar. I två år fanns likaledes östgötska Robert Rydberg vid kusinernas sida. Hans medverkan innebar för det mesta okynniga upptåg och hysteriska skrattsalvor. I år har en skåning fått uppgiften att fylla hans skor. Likaledes musikalbevandrade Jesper Sjöberg har en ganska otacksam uppgift att kliva in i den förres ställe och sliter utan att riktigt få något fäste. Försöken till humor blir lite platta. Inte minst när han ikläder sig rollen som Brasse Brännström och plagierar dennes latjolajban-låda. Det känns bara onödigt.
Däremot ska sägas att han har en snygg sångröst och att det spexiga jultomtemedley där han gestaltar tomtefar till tonerna av en hel rad gamla musikalhits fungerar utomordentligt.
Över huvud taget är det så att inslagen av humor, även om de finns kvar, tonats ned ganska betänkligt gentemot senare års föreställningar.
På gott och på ont. Det känns inte riktigt som att det finns utrymme för gapflabb i årets aningen mer seriösa konsert.
Men visst blir det lättsamt på scenen när det familjära sällskapet går loss i den gamla 80-talsdängan "Last Christmas" och visst lyckas Peter Johansson i vanlig ordning kuppa in en Queen-dänga som rockar röven av den ålderstigna publiken fram emot slutet.
Det vore väl kanske synd att säga att det känns som att julen är här när vi lämnar salongen, även om det är just det budskapet som trumpetas, men känslan av att närmare tre timmar har rusat förbi i sällskap med några av landets i särklass mest vackra röster är synnerligen påtaglig.