Rösten ja, herregud att Jill Johnson kan sjunga. Oavsett om det är schlager, country eller rock så sitter rösten som en smocka i bröstet. Urstark och skör i samma andetag. Hon gör ju för tusan en Beyonce-låt rättvis.
Det händer mycket på scenen under de nästa två timmarna i DeGeerhallen. Rekvisitan är enkel men effektfull. Det finns inte en död stund under showen. När Johnson passar på att byta outfit så underhåller både dansare och band publiken. Ett snyggt drag att hålla en något seg söndagspublik vid liv.
Det bjuds som sagt på en salig blandning av låtar. Jills fantastiska version av Ted Gärdestads Oh, Vilken Härlig Dag står ut från mängden, så även det fantastiskt kärleksfulla brevet till döttrarna i I´m Never Far. Jag får ändå känslan att det här är bara ännu ett stopp på vägen. En dag på jobbet. Jag saknar känslan, den där intensiteten som får mig att flyga av stolen.
Man får ett litet smakprov av den i Johnsons excellenta version av Doug Seegers Going Down To The River. Där var gåshuden inte långt borta.
I slutändan känner jag att det trots allt blir lite för mycket av det goda. När showen avslutas med en avskalad (men snygg) version av trötta Love Hurts. Ja då fick jag lite för mycket finlandsfärja-känsla över det hela.
Men vad gör väl det när Jill Johnson med sin röst mycket tidigare vunnit mitt hjärta.