Den musik vi hörde i De Geerhallen i torsdags kväll sammanfattades i rubriken I Paradiset och med det åsyftades inledningsmusiken Paradisfåglar II av Andrea Tarrodi. En hel del lyster och hela färgpaletten av nyanser och schatteringar javisst, men inte med samma skärpa jag minns från 2014.
Betydligt mer stringens fanns i framförandet av Mozarts Sinfonia Concertante för oboe, klarinett, horn och fagott. Här hörde vi fyra solister direkt hämtade ur den egna orkestern - vilken rikedom att ha dem på hemmaplan! Kvartetten spelade prydligt och nyansrikt i en tät och lustfylld men samtidigt allvarsam lek. Samspelet var lyhört och generöst i den första satsens snyggt formulerade vändningar.
Än mer slanka och vilsamma fyrpartssamtal hörde vi i adagiot där orkestern blev en trygg bas som kvartetten tog spjärn emot. Den sista satsen spelades läckert lättfotat med briljans i ton och attityd när samspelet tightades till ytterligare. Thomas Bodin på vässad oboe, snabb i vändningarna. Johnny Jannesson med fin klarinettklang och inkännande lyhördhet. Linus Berglunds fagott med varm, djup klang och hornisten Lennart Langers mjuka horn som ett stabilt fundament.
Beethovens Symfoni nr 7 är en trevlig komposition, tämligen lättlyssnad och tillgänglig. Här fick vi en ganska hård och kall första sats som räddades av glatt och mulligt träblås. Det undersköna adagiettot hade vunnit på lite mer rondör men jag tänker att dirigenten Fröst hade valt en mer dansant och musikantisk tolkning. Tredje satsen spelades med god fart och finalen tog en dynamisk vändning som hjälpte till att tolka framförandet som helhet.