Leder orkestern med handkraft

Från början är Andreas Eriksson valthornist, men Sollentunakillen blev tidigt antagen till programmet för orkesterdirigering på Kungl Musikhögskolan i Stockholm.

– Jag förstod ganska snart att det var det här jag ville göra. Det är väldigt annorlunda jämfört med att spela horn, säger han.

25-åringen har hunnit samarbeta med flera svenska orkestrar, bland annat Gävle Symfoniorkester och Kungliga Hovkapellet. Han berättar att adrenalinet slår på när han går upp på dirigentpallen.

– Det gäller att kunna rikta adrenalinet till något nyttigt och bra. Blir det bra är det som att rida på en våg. Man har musiken i sin hand, och musikerna i ryggen som följer en och pushar allt framåt.

Ruut Kiiski från Finland har redan två masterexamina bakom sig från Sibelius-Akademien i Helsingfors, som kyrkomusiker och kördirigent. Hon lockas av att leda och trivs på pulten.

– Men en bra dirigent ska inte bara leda, utan lyssna hela tiden. Vara närvarande och vaken med alla sinnen – tänka på vad man hör, ser och känner. Man måste också vara beredd att kompromissa, säger hon.

Ett vanligt missförstånd om dirigentyrket är att yrket ständigt utövas inför orkester och publik, men en stor del av arbetet är snarare ensamt, intygar de båda studenterna.

– Det stora jobbet gör man hemma, när man pluggar och lär sig verket. Man sitter själv och kämpar, försöker hitta svar och lösningar, säger Andreas.

Till sin hjälp har dirigenten en pinne som oftast är gjord av trä, plast eller grafit. De är lätta, tunna, precisionsinstrument och valet av pinne är väldigt individuellt. Men Andreas Eriksson tycker att pinnens betydelse ofta överskattas.

– Många lägger ner mycket energi att tänka på hur pinnen ska vara, men tror man att det sitter i pinnen tror jag nog att man är fel ute. Pinnen är bara en förlängning av en själv. Man kan få ett skarpt uttryck även utan pinne, säger han.

Själv använder han ibland händer, ibland pinne, när han dirigerar.

– Att dirigera en liten orkester med pinne känns proportionerligt fel. Och motsatsen gäller för ett stort verk utan pinne.

Hur bestämd ska man vara?

– Det har jag kämpat med nu, säger Andreas. Det var som en orkestermusiker sa: ”Man kan göra nästan vad som helst bara man är övertygad”. Det måste man visa musikerna. De behöver veta vart man ska. Ingen följer någon som är osäker och svag.

De som examineras får själva välja verk och leder Norrköpings Symfoniorkester under överinseende av professor B Tommy Andersson. I kvällens konsert kommer Ruut Kiiski dirigera uruppförandet av Petter Ekmans ”Tagli, pugni”, ett verk på sju minuter som kompositören skrivit särskilt för henne.

– Det är lite av ett statement. Jag är intresserad av modern musik och vill visar vilken typ av dirigent jag är. Det är också ett bra stycke. Jag gillar Ekmans stil och tror att han är mycket inspirerad av den italienska kulturen, där han nu bor.

Trots att Ruut kommer från Helsingfors och har studerat på Sibeliusakademien, blir det Andreas Eriksson som dirigerar finsk musik – Sibelius andra symfoni.

– Jag älskar Sibelius, helt enkelt. Jag har alltid dragits till hans sätt att skriva musik. Det är musik som går rakt in i hjärtat. Men det är nervöst, då Ruut är finska och hennes musikerfamilj kommer hit. Men Sibelius musik är för hela världen, inte bara för Finland.

Är det svårt?

– Ja, det är svårt, säger Andreas med ett litet skratt. Det låter inte svårt, men Sibelius gör långa accelerandon, där tempot ökar långsamt under en lång period i stycket. Det får inte bli för mycket eller för lite.

Hur går repen?

– Det går bra, det är en väldigt bra orkester med bra erfarenhet i ryggen, säger han. Man kan få mycket tips och guidning genom att kommunicera med musikerna på ett bra sätt. Samtidigt måste man få in sin personlighet i musiken.