Trots att ordinarie dirigent Michael Francis på grund av akut blindtarmsoperation blivit nödgad att lämna över dirigentpinnen till Eugene Tzigane kunde konserten genomföras med endast smärre justeringar.
Tzigane som just nu dirigerar Carmen på Stockholmsoperan har blan annat studerat för Jorma Panula. Som värdig ersättare till Chorale av Magnus Lindberg fick vi nu höra Beethovens Coriolanus-uvertyr som inledning med full kraft, energi och styrka. Tzigane dirigerade estetiskt och elegant med effektiva slag och profilerade instruktioner.
Orkestern kom rakt in i musiken med fokuserat allvar. Coriolanus är ursprungligen ett drama av Shakespeare, inte speciellt putslustigt utan snarare med djup tragik för ögonen. Sedemera omformulerades dramat till ett sorgespel av van Collin och på det blev det alltså en uvertyr av Beethoven.
Alban Bergs Violinkonsert ”Till minnet av en ängel” är inte musik som direkt kastar sig över lyssnaren, man måste lyssna! Och det gjorde vi så gärna på solisten Hyeyoon Parks ljuva ton. Inledningsvis klingade det både skirt och skört, ja nästan trevande, med en smått skimrande överton för att övergå till mer robusta tongångar. Det var bett i tonen och Hyeyoon Park serverade en mycket fysisk och konkret tolkning av detta esoteriska stycke. Dialogen med orkestern byggde på stor närvaro i detaljerna och vi fick höra några riktigt fina duetter mellan solist och orkester.
Violinkonsertens titel , ”Till minnet av en ängel”, syftar på Alma Mahlers avlidna unga dotter och det är en stor sorg som vilar över kompositionen. Med Gustav Mahlers symfoni nr 1 D-dur bjöds vi på stor symfonisk prakt och glans. Verket är mångfacetterat då ljuva klanger och ironiska tongångar blandas friskt med galna utsvävningar och underskön lyrik. En ganska opolerad symfoni med andra ord och Tzigane rädes inte utmaningen att fördjupa innehållet.
Orkestern bjöd på solig ljus klang och snyggt profilerade insatser. Ibland så torrt och sakligt att det knastrade för att snart kantra över och bli burleskt och grovkornigt. Jag gillade speciellt att framförandet var jordat och inte hotade att flyga iväg eller kantra åt något håll. Tzigane hittade en tolkning med markkontakt som gynnade symfonin. Mahler fick avsluta kvällen med gripande intensitet och högt buret huvud ända in i slutackordet.