Man blir aldrig för gammal för att spela thrash. Hårmanarna har tunnats ut och grånat, men just likt Slayer fortsätter Tom Angelripper och hans Sodom enträget att hålla fanan högt.
Med all rätt. Det låter bra om Sodom i Flygeln och publiken bjuder lyckligt på högljudd allsång.
Fans har slutit upp från flera olika platser i världen och den rutinerade trion gör förmodligen inga av dem besvikna med sin leverans.
Tyvärr är dock thrash också en genre som i mångt och mycket lider en avsaknad av riktigt minnesvärt låtmaterial. Hellre hårt och tufft än kompositionsmässigt briljant brukar vara devisen inom genren och det gäller även Sodom.
Att veteranerna känner sig nödgade att slakta ”Surfin Bird” intill oigenkännlighet är ett bevis så gott som något.
Men trots allt, trion levererar en timme föredömligt knallhård thrash som går hem och ska ha all heder av det.
Kväll nummer två innebär en ny skiva för Marduk. Den här gången är det 1993 års ”Those of the Unlight” som i nostalgins tecken manglas fram i sin helhet.
Inledningsvis känns Marduk lite oengagerade. Det innebär långa tystnader mellan låtarna och en brist på flyt som inte alls gynnar orkestern. Kanske sög urladdningen kvällen innan mer energi än väntat.
Kanske beror det på att ”Those of the Unlight” var en skiva där bandet ännu inte riktigt utvecklat sitt genuint brutala signum som senare blivit signifikativt för gänget.
Men ljusglimtar finns naturligtvis. Rockanslaget i ”Wolves” är till exempel väldigt tilltalande.
Marduk gör samma grej som första kvällen, men med lite svagare material. När huvudskivan är avstädad lyckas man emellertid skapa god stämning med monotona ”Womb of Perishableness” och när bandet knyter ihop säcken med titelspåret från nästa års albumsläpp ”Frontschwein”, en riktig fläskläpp, är det svårt att ha synpunkter.
Satyricon är förmodligen så nära en hitmaskin man kan komma i black metal-svängen.
Men norrmännen skiljer sig inte från alla andra enbart genom att tillåta sina vidunder till låtar ha sväng och melodi. De trycker hellre på vikten av att det uppstår energi mellan publik och band än någon satansgimmick och frontmannen Sigurd "Satyr" Wongraven pratar vanligt istället för att morra mellan låtarna.
Mitt bland sina pretentioner känns Satyricon därför som ett ganska avslappnad gäng i Black Christmas-sammanhanget.
Men vi talar förstås fortfarande om mörk och bitvis ursinnig metal. De må ha smugits upp en keyboard på scen, men även de här norrmännen kan konsten att mangla.
Inledningen med "Now, Diabolical", där publiken mangrant skriker titelns andra ord, hade kunnat bli en riktigt mäktig öppning om det inte vore för irriterande teknikstrul, men Satyricon hämtar sig från den fadäsen och fortsätter att kabla ut en grymt välspelad och tight matta av kompositioner från karriären. Hela tiden med en smakfull avvägning mellan det riktigt hårda, det onda och det melodiösa.
När vi ändå talar semihits.
"Fuel for Hatred" är en av de hittigaste extremmetallåtar som någonsin komponerats och gör sig naturligtvis alldeles utomordentligt den här aftonen.
Satyr presenterar den lilla karamellen med en harang om att det är låten som kommer göra scenvakternas dag lite värre och visst blir det drag nere på golvet när norrmännen bestyckade med inte mindre än tre gitarrer släpper hitbesten lös. Att det lilla stycket musikhistoria sedan följs upp med snudd på lika halvhittiga "K.I.N.G" gör naturligtvis inte saken sämre i den stora publikens ögon.
Någonstans i det här skedet av Satyricons konsert står det klart att det är Black Christmas finaste stund. Inte enbart för att de har festivalens förmodligen mest genomtänkta show, en skönt smattrande trummis i Frost eller de mest lättillgängliga låtarna.
Nej, det som gör Satyricon så lysande i sammanhanget är att de mitt i all påklistrad fejkondska som hänger tung under Flygelns takbalkar levererar med en känsla som är rakt igenom genuin.
Därför känns det inte mer än rätt att det är just Satyricon som tillåts knyta ihop den första och väldigt lyckade upplagan av Black Christmas.
Om det blir en fortsättning nästa år?
Festivalens urfader, bokaren Olof Wikström från Skrikhult, brukar inte vara den som mumlar i skägget och visst antydde han att en fortsättning kan vara i vardande när han släpades upp på scenen strax innan Satyricon värdigt satte punkt för jungfrufärden.