Nytt för i år var att festen hölls på innergården till Dynamo vid Hallarna. Ett ytterst lyckat drag skulle det visa sig. Först upp på scenen vid den tidiga kvällen var Deliah.
Beväpnad till tänderna med feta beats och texter som tog sig in under huden på (de än så länge ganska få) besökarna. En väldigt fin start och en skön spark i arslet. Låten Kristallklart står ut och har alla självklara ingredienser en hit bör innehålla. Jag är helt övertygad om att med lite mer scenrutin, lite mer låtar i bagaget så kommer vi nämna Deliah i samma andetag som Silvana Imam, Joy och andra hiphop-drottningar. Var så säkra på det. Talangen och elden finns där redan.
Nästa band att inta scenen var Efterfesten. Ett band jag på förhand trodde mest var ett kompisgäng som börjat lira musik istället för att spela korpfotboll. Jag blev visad redan i första låten Dålig gin att det här bandet är mer än bara ett roligt tidsfördriv. Texterna, musiken, känslan. Allt finns där. Inte minst spelglädjen, varje låt känns som ett extranummer. Varje ton ska pressas ut över innergården, varje not ska snudda molnen. Och jo, det är bra. det blir bra. Jag är mest nöjd över att få se och höra Magnus Johansson sjunga. En milstolpe i mitt liv.
Nästa ensemble att stjäla innergårdens uppmärksamhet var de omtalade och otroligt hajpade Vasas Flora och Fauna. Med innerligt vackra låtar från Österbottniska hjärtan framförda så sprött och delikat med hjälp av piano, gitarr och ljuvlig stämsång. Just där, just då blir stämningen så fantastiskt vacker. Det vackra pianot i öppningslåten Prisma blir som en varm kram som håller i sig under hela setet. Med höjdpunkter i låtar som Leevi & The Leavings och Gudförälder. Alla lovord och hyllningssånger visar sig vara väl värda. Bandet förtjänar i allra högsta grad all beröm man samlat på sig. Synd bara att folk aldrig lär sig respektera musikerna och hålla käften när de spelar.
Efter musik skör som dimma belägrade Elin Ruth med band scenen. Jävlar i havet som de gjorde det. Det är kolsvart bluesigt med stänk av både country och rock. Jag knockades fullständigt, inte minst av Ruths gudomliga röst. Med tanke på att det var turnéavslutning med bandet efter en lång tids resande så var det en speciell kväll, och det kändes.
Det blev en speciell aura över musiken. Lite finare, lite mer känslig. Avslutande You Were Right, NY gav mig gåshud. Så rasande snyggt framförd. Bättre punkt än så för min Knickedick-fest kan jag inte tänka mig.