Det blev en glädjens konsert då orkester och dirigent var lika taggade som publiken. De välklingande tonerna sköljde över oss och vi fick ett påslag av riviga rytmer och blåfärgade toner.
Först ut var Symfoni nr 2, ”The Age of Anxiety” som bygger på Audens dikt med samma namn. Här fanns en dramatisk puls från första inslag som satt kvar ända till den snyggt formulerade och väl uppbyggda finalen. Lekfullt slagverk, glada klarinetter och en noggrann och detaljerad dirigent i Mei-Ann Lei gav solisten Roland Pöntinen fritt spelrum att skapa soliststämman. Alltid pålitligt och inkännande varvade han glimmande lyrik med riviga formuleringar.
Samma energi tog man med in i On the Town där orkestern fick agera storband när det är som bäst. Melodisk och rytmisk feeling blandades med maxad klangfrossa. Läckert!
Symfoniska danser ur West Side Story fortsatte svängigt värre och även här slogs jag av hur noggrann Mei-Ann Lei är i sina instruktioner. Värmande och mycket inkännande formulerades Somewhere för att övergå i ett brutalt befriande Mambo och landa i en fräscht inkännande och värdig Finale. Tack för det!