Nifelheim är rock'n'roll.
De Iron Maiden-älskande bröderna hårdrock med legoknektar må spela murken black metal med en rejäl portion svärta i botten, men de hemfaller gång efter annan åt riktigt tungt rockriffande.
Publikens taktfasta mässande av bandnamnet förstärker bara känslan av rockkonsert snarare än sataniskt väckelsemöte. Men visst svider och skaver det ibland. Den gamla dängan ”Sodomizer” och brutala ”Final Slaughter” träffar hårdast.
Till den förra uppstår rent av en väldigt intensiv moshpit mitt i publiken. Till vakternas missnöje.
Tyvärr slutar det i antiklimax när Nifelheim gör slut på speltid trots att de har låtar kvar att spela och hela den nitpyntade samlingen hårdingar blir stående på scenen som synnerligen snopna hundar medan ridån går ner.
Det mest intressanta med Entombed 2014 är att det finns två varianter av gruppen. Efter ett bistert uppbrott där den ena delen ville komponera intill perfektion (och därför inte hörts av på länge) medan den andra mest ville spela metal och supa krigas det om rättigheterna till bandnamnet.
Det är den andra varianten som kommit till Norrköping. Och det märks.
För Entombed AD bjuder på högst kompetent kött och potatis-death metal, men är knappast mer än ett coverband på sig självt numera. Sångaren LG Petrov är den ende som är kvar i gruppen sedan den skrev sin allra mest relevanta musik och han har förvisso fortfarande en grym röst, men lufsar mest runt på scenen, snackar om bira och sölar ner.
Som sagt, den här varianten av Entombed handlar mest om att ha lite roligt med metal och dricka öl. Därför är man också bara en spillra av den tid som flytt.
Marduk ägnar den första av sina två kvällar på Black Christmas åt att bränna av skivan ”Panzer Division Marduk” från 1999 i sin helhet.
Från det inledande titelspåret till avslutningsrökaren ”Fistfucking God's Planet” på ett enda bräde. Det är en imponerande höghastighetsuppvisning där andningspauserna och chansen till återhämtning är få.
Kanske är det därför publiken känns lite sömnig. Som om merparten av herrskapet i salongen inte riktigt hänger med. Frontmannen Mortuus tycks lite frustrerad över att inte fler hakar på hans försök till uppviglingar i form av skrik och skrän, men sköter ändå sin egen uppgift med den äran. Han besitter en vasst ondskefull röst som blir riktigt kuslig i hans bästa stunder.
Som bäst gör det sig i ”Christraping Black Metal” som inte bara är en imponerande projektil utan dessutom har en refräng som snudd på klarar att sätta sig på hjärnan. Trots att det är genområ black metal vi snackar om.
Men hemmagänget Marduk är extremt skickliga musiker som klarar att hantera det höga tempot utan att tappa fokus eller börja svaja. För svaja det gör bandledaren Morgan Steinmeyer Håkansson bara rent fysiskt. Han är så inne i musiken att hans väldiga kroppshydda, samtidigt som händerna går i ett över gitarren, vaggar fram och tillbaka så att det nästan ser ut som att han då och då ska falla över ända. Det är ett skådespel och en regelrätt dedikation till musiken.
Efter att vidundret ”Panzer Division Marduk” avverkats blandar och ger bandet från karriären ett tag till. Står ut mest gör ”Perish in Flames”, förmodligen mest för sitt lägre tempo mitt i allt mangel mer än för att det är en extraordinär låt.
Insatsen är imponerande, men en sådan här speciell kväll på hemmaplan hade man kanske kunnat förvänta sig något lite mer ur ren showsynpunkt.
Morbid Angel är en fullständig estetisk kraschlandning.
På scenen samsas stilar som borde vara förbjudna enligt lag under ett kitschigt neonljus som har absolut noll procent med vad Morbid Angel egentligen är att göra.
Det är hemskt att titta på.
Men mangla det kan veteranerna. Det är inte för inte som de betraktas som ett av de i särklass viktigaste banden inom death metal. De kablar ut en smattermatta som inte tar några fångar och gör det med finess.
Det är bara att kapitulera.
Om man blundar vill säga.