Popsoundet är innerligt, med vackert mejslade melodier och en sångröst klar som en porlande bäck. Bakom stämman och musiken som skickades till redaktionen står en 21-årig Norrköpingstjej som vet vad hon vill uttrycka.
– Jag är kreativ och produktiv. Det är nog inte alltid så lätt för människor omkring mig, säger hon.
Till vardags vikarierar hon inom förskolan och musiken ägnar hon sig mest åt på kvällar och helger.
– Det funkar. Jag har flera låtar på gång. Men ibland önskar jag att det fanns mer tid för musiken, säger hon
Mestadels spelar hon in musiken hemma. Men för tillfället bor hemma hos sina föräldrar, där hon inte vill störa dem och inte själv bli störd.
– Jag vill vara själv i min bubbla. Det är svårt när de sitter bara en dörr utanför.
Karin Marlund har gått De Geergymnasiets musiklinje och har en många kompisar som håller på med musik. Några av dem, som Joel Selsfors och Erik Wallin, medverkar på hennes låtar på piano respektive fiol.
Medskapare i musiken är pojkvännen Oscar Lejonklou, känd från Balkan Bag Pack.
– Han är en jätteduktig musiker och hjälper mig med det mesta.
Funkar det bra att jobba ihop med pojkvännen?
– Jag skulle ju ljuga om jag säger att det alltid går bra. Det blir ofta så att tiden rinner iväg och man sitter där klockan fyra på natten. Och han ska till skolan och jag ska jobba. Då blir det lätt tjafs, när man är trött, vill så mycket och kanske har lite resurser jämfört med om man hade varit i en studio. Vi får ofta ta en massa omtagningar för att hitta det rätta ljudet hemma.
– Men största delen av tiden har vi väldigt roligt. När slutresultatet blir bra och vi är nöjda är det värt alla sena nätter och alla timmar vi lägger ner.
Låttexterna skriver Karin Marklund själv utifrån sina egna erfarenheter och känslor. Mycket skrev hon när hon bodde i Malmö under två år – och drabbades av panikångest.
– Man kan tro att man är så stark, men över en dag kan allt förändras. Jag fick svårt att andas och när jag blev sjuk ville jag inte gå ut. Till slut blev jag så uttråkad att jag blev jätteproduktiv. Jag satt på nätterna och skrev. Helt plötsligt blev det sex låtar av de känslor som jag hade just då, och som jag fortfarande känner igen.
– Jag försöker skriva så öppet som möjligt, men det är lite svårt när man har mycket känslor som man vill få ut. Det handlar ganska mycket om livet. Efter gymnasiet kände jag mycket ångest och frustration. Man vet inte hur man ska göra saker och vad man ska göra med sitt liv.
Men i en låt berättar Karin Marklund någon annans livshistoria. ”So This Boy Told Me So” handlar om en pojke från Afghanistan, om hans flykt och saknad efter sin mamma. De båda lärde känna varandra när Karin jobbade i en skola och de gjorde sällskap en bit eftersom de bor åt samma håll.
– Det märktes så tydligt att han inte hade någonting. Han berättade ytterst lite och sökte min blick som ett rop på hjälp. Eller så inbillade jag mig det.
– Jag bestämde mig för att gå tillbaka och fråga om jag kunde få använda hans historia för att skriva en låt. Jag ville göra det utan att lämna ut honom. Längs vägen har vi blivit bra kompisar. Jag har nog blivit lite som en storasyster för honom eftersom han inte har någon familj här.
Vad tycker han om låten?
– Han tycker att den är fin. Men det tog tid innan han ville lyssna. Det är hans ord, som jag fick hjälp av en kompis att översätta från dariska, och kanske kommer allt lite nära inpå.
”So This Boy Told Me So” är första singelsläppet från den kommande debut EP:n One Day. I nästa vecka kommer en ny singel, popballaden ”December”.
– Många tror kanske att det är en jullåt eftersom den heter December. Den är kanske är lite julig och mysig så där, ganska avskalad, melodisk och akustisk. Jag sjunger om att det är ett nytt år.
– Jag skrev den förra året i december när det var som värst med ångesten. Jag ville att allt skulle bli bra. Jag ville att allt skulle bli bra. Det blev bättre. Inte på en gång, men successivt.
– Även om den kan kännas nedstämd är den positiv för mig. Det handlar om att läka, om att det är mycket skit i världen, men att man ska försöka att vara chef över sig själv.