Björnstammen skruvar upp stämningen

Populationen i Den Svenska Björnstammen är intakt. Bandet består fortfarande av sju personer som lever och skapar tillsammans i ett kollektiv utanför Norrköping.

Det har gått fyra år sedan de fick en superhit med låten ”Vart jag mig i världen vänder”. Sedan dess har humöret skiftat, i alla fall av musiken att döma. Om bandets förra album, fjolårets ”I förhållande till”, präglades av melankoli är tredje skivan ”Country” mer uppspelt och tempot uppskruvat – trots att den kom till under ”den jävligt långa vintern”, enligt bandmedlemmen Åke Olofsson. Årstiden skyndade på skapandet.

– Albumet blev liksom klart, och det känns alltid skönt att få släppa det man gjort. Det ska bli kul att få komma ut och spela med lite nya låtar, säger han.

Förutom att tonen har blivit muntrare – ”tillfälligt”, betonar Åke Olofsson – har bandet också startat eget skivbolag. Åke Olofsson menar att det handlar om lust snarare än om ”kontrollfreakighet”.

– Det känns dumt att betala en massa människor för att göra saker som vi ändå vill göra. Blir det dåligt får vi väl skylla oss själva.

Björnstammen har visserligen alltid varit ganska självständig. Stationerade på en gård på landet gör de musik och konst på sitt eget sätt. Och genombrottet har varit lärorikt. De har bland annat behövt lära sig att spela instrument.

– Vi känner oss tryggare när vi spelar in musik nu, men att livespela förblir något som vi försöker bli bra på. Men jag tycker att vi har hittat ett sätt. Och vi har andra kvaliteter!

Om albumet för med sig en hitlåt som ”Vart jag mig i världen vänder” återstår att se.

– Vi har aktivt försökt få bort press, att inte tänka ”gör en hit” varje gång vi gör en låt, och inte heller ”gör inte en hit”. Det är klart att det vore skitkul att få en jättestor låt, men det finns mycket som är skojigt, och inget står eller faller med det, säger Åke Olofsson.

Bråkar ni någonsin?

– I sådana fall när vi är stressade och det börjar filosoferas kring ideologi och hur saker ska göras. Då kan det bli högljutt, men sedan pratar vi igenom det.

Han menar att det nästan bara är positivt att arbeta som ett kollektiv. Medlemmarna får alla samma lön, ett slags medborgarlön, oavsett arbetsinsats.

– Om det krånglar för någon så finns alltid någon annan som kan jobba.

Men kollektivliv till trots har de knappast isolerat sig. Samarbetena är fler än någonsin.

– Det är roligt med andra människor. Man vill ju vara en del av samhället. (TT)