Thelonious Monk kallades till och med ”The Highpriest of Bebop”. Ganska tidigt gick dock Monk sin egen väg.
Jason Marsalis tillhör musikfamiljen Marsalis från New Orleans, en familj som fostrat bla trumpetaren Wynton och den yngre brodern Branford, båda två världsjazzmusikanter. Om Jason, en av sex bröder, ska bli nästa världsstjärna återstår att se.
Personligen hade jag lite svårt att ta till mig musiken från scenen. Jag har svårt att sätta fingret på vad, men trots att de fyra på scenen; Jason vibrafon, Fredrik Kronkvist altsax, Mattias Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor spelade otroligt bra och lyhört så saknade jag hundraprocentig närvaro i tid och rum. Det hindrade inte att bluesen ”Misterioso” blev ett rejält lyft. I calypson ”Tingeling” flirtade Jason och Fredrik med självaste Benny Goodman genom att citera temat i ”Seven come eleven”!
Just detta a citera andra jazzhits under några takter i sitt solo var mycket populärt inom bebopjazzen och lyssnade man uppmärksamt så kunde man höra detta i Jasons och Fredriks solon.
Naturligtvis spelade man den fantastiska balladen ”Round Midnight”, det ville inte lyfta riktigt. Efter paus kunde jag märka en klar skärpning. Koncentrationen hos framför allt Jason Marsalis var påtaglig. Inledande ”Brilliant Corner” hade ett rejält drag och nu kunde jag lyssna bortom de dissonanta klangerna i ackorden och de mycket personliga melodislingorna signerade Thelonious Monk. Bandet var tajt och alla lyssnade på vad de andra gjorde.
”The virtue of patience” var en ballad med tilltalande tema som Jason tillägnat Monk.
I mångt och mycket var det som att lyssna på bebop, fast med lite annorlunda stämföring och tempo. ”Evidence” gick i boptempo och citaten avlöste varandra.
Konserten avslutades med Monks hyllning till instrumentkollegan Bud Powell; ”In walked Bud”. Och här blev bopinfluenserna än mer tydliga. Återstår att se om vi om fem år kan säga att ”Jason Marsalis spelade i Norrköping…och jag var där”!