Trumpetaren Ulf Adåker med sextett spelade på onsdagen hos Crescendo inför en entusiastisk publik. Trots det, kunde det börjat bättre. Efter en tjugo minuter lång föreläsning av Adåker om Miles liv och gärning, klev de övriga upp på scenen; Amanda Sedgwick altsax, Krister Andersson tenorsax, Joel Lyssarides piano, Filip Augustsson bas och Rasmus Blixt trummor. Konsertens första halva blev föredrag med musikexempel! Jag undrar vad jazzskribenten Ingemar Glanzelius sagt om detta! Förhoppningsvis berodde detta på att Ulf Adåker komprimerat fyra spelkvällar på Fasching till denna enda konsert.
Musiken var rätt, men engagemanget saknades. Mot slutet av första halvan förklarade Adåker att solon var korta eftersom 78-varvarna inte var längre än 3 minuter, men att det skulle bli bättre när man spelade 50-talsmusik eftersom det då handlade om LP-skivor, men det köper jag inte. En hel del fin musik fick vi dock höra. Speciellt från det berömda ”Tubabandet”. Redan här glänste pianisten Joel Lyssarides, det nya stjärnskottet på den svenska jazzhimlen. Där fanns en imponerande mogenhet och teknisk briljans parad med fantasi och humor. Tillsammans med tenoristen Krister Andersson svarade han för de solistiska pärlorna.
Krister är som en sommaryster fjäril som fladdrar från blomma till blomma och smakar på dofter och nektar och låter sig berusas av mångfalden. Det är alltid lika roligt att höra honom spela. Tråkigt att han inte hade klarinetten med sig!
Vad har då Ingemar Glanzelius med detta att göra? Jo, han hävde med en dåres envishet att all jazz måste vara en bild av det sociala och politiska samhälle den spelas i. Sextettens sätt att pliktskyldigast servera ett antal bopklassiker före paus, kunde gjorts på ett annat sätt. Nu stämde det förvisso att det blev bättre efter pausen, men helhetsintrycket var ändå påverkat.
Efter paus fick musiken liv och nektaren räckte till alla musikanterna. Balladen ”I want to forget you” visade Adåkers innerliga flygelhornsspel, men återigen glänste Joel Lyssarides vid pianot. Joel och Adåkers spel i extranumret, jamlåten ”Stella by Starlight” hör jag fortfarande i öronen. Återigen glänste Krister Andersson med nästan smärtsamt tenorspel.
Bandet får gärna återkomma och då spela hela solona på bopklassikerna. Det gjorde ju Miles och Charlie Parker på 40-talet!