Som allra bäst blir det i avslutande Just Be There, fram till den finalen är det ett lagom snällt framförande utan vare sig huggtänder eller attityd. Det är inte så att det blir tråkigt, det blir liksom bara..bara..likadant. The Manics har alla möjligheter i världen att bli ett hushållsnamn. Men för att nå dit, till den nivån att mina föräldrar ska sitta vid morgonkaffet och prata om bandet krävs en rejäl förändring av attityden. Jag vill som publik inte få intrycket att jag är på besök i replokalen. Jag vill ha mer jävlaranamma. Jag vill ha själen. Jag vill att hjärtan rinner över scenkanten. Jag vill att det ska vara på liv och död.
Tyvärr blir det lite för ofta en light-version av en sämre kopia av ett garageskramlande The Hives fast polerat och lavendeldoftande. Lite för snällt, lite för oskitigt. The Manics är fantastiskt duktiga musiker, det kan ingen människa i världen ta ifrån dem.
Men i det gassande solskenet på Munken In The Park njuter jag mer av vädret än av låtarna.
Drowning/Demons lyckas stjäla min uppmärksamhet från solskenet en stund. Det är en riktigt snygg popdänga. Tyvärr stannar det vid det. Bandet lunkar på över mållinjen, som en sån där gammal fiskebåt man hör i fjärran när man ligger och solar på en klippa i havet. Putputputputputputputput..