Scenen på Arbis skapar en förtjusande inramning till pjäsen. Bokhyllorna fyllda med tjocka böcker är inlånade från Östgötateatern och väl värda en stor författare. I Largo Desolato möter vi Leopold, en tänkare som inledningsvis sitter ensam i soffan. Det är tyst. Ljuset tänds och släcks, gång på gång. Och klockan tickar öronbedövande högt.
Snart ringer också dörrklockan, något som kommer att upprepas. Ljudeffekterna är få men väl valda – Leopolds stress över främmande blir snabbt påtaglig. Det låter så kusligt emellanåt, och ett hårt dunkande hjärta antyds.
Men ofta är det bara paret Olda och Susanna som svänger förbi. Jenny Silfvenius gör Susanna dominant men klassiskt kvinnlig – hon är mycket bestämd med vilka köksredskap som får användas till vad, och hon bär upp de eleganta scenkläderna med en otrolig pondus.
Bara pjäsens kostym och miljö gör att den griper tag i en. Det känns äkta och som att verkligen slungas in i en annan tid.
Leopold själv däremot är inte särskilt fashionabel. Han går runt i pyjamas eller handduk, om inte en enkel morgonrock. Och hans ”väninna” Lucy – spelad av Lieze Broeders som här gör sin talpjäsdebut, kommer ständigt med vitaminer åt honom. Ändå tycks hon inte lyckas att förändra honom från ”transcendental älskare” till någon som erkänner deras band.
Hur kan det vara så när han faktiskt skrivit så vackert om kärlek i sina filosofiska essäer? Här finns den typiska konflikten mellan krävande kvinna och egensinnig man. Leopold vill hellre säga för lite än för mycket, för att inte svika sin fenomenologi utan påvisbar erfarenhet.
Largo Desolato betyder ungefär ”förkrossande långsamt”, och fastän det är en komedi är det lättare att smittas av Leopolds ångest. Václav Havel var liksom Leopold samhällskritisk och blev därför fängslad. I manus finns alltså en stor portion självdistans och kanske egna upplevelser, och Johan Petterssons rollgestaltning är inlevelsefullt neurotisk. Säkerhetspolisen kan komma när som helst – och kanske vore det skönare än väntan i sig?
Herrarna Lada väcker flest skratt i sina förväntningar på Leopold. De är lite som Bill och Bull och skapar obekväma situationer utan att vara direkt otrevliga. Den unga Marketa framstår som en räddning för Leopolds själsliga ensamhet, och dialogen tätnar i hennes närvaro. Sally Celander i rollen tog studenten från sin teaterlinje i våras och gör en strålande insats. Largo Desolato kan kännas både långsam och svårbegriplig för den oinvigde, men den är snygg och väl värd eftertanke.