Leif Magnusson ställer "doxor" mot varandra
Terrorister är egentligen väldigt tråkiga. Det säger Leif Magnusson, regissören som i sin film "Doxa" undersöker hur en vanlig ung människa kan drivas till terrorhandlingar.
Leif Magnusson går från samtidsdoftande långfilmen "Doxa" till det historiska SVT-dramat "Carl Michael och Lovisa" om Bellman och hans hustru. Foto: Henrik Montgomery/Pressens Bild
Foto:
Så bombastiskt presenteras "Doxa" i en pr-text av filmbolaget Triangelfilm.
Terrorism eller civikurage
Det låter som om Maj Wechselmann skulle ha regisserat "Ben Hur" - men texten stämmer dåligt med filmen. "Doxa" är snarare ett försök att se hur människor motiverar sina handlingar, hur terrorism för den ene kan vara civilkurage för den andre och hur samma ekonomiska politik kan kallas både utnyttjande och utveckling.
Filmen, med premiär i morgon, handlar om Sanna (Eva Rexed) vars pappa ligger för döden. När Sanna börjar undersöka omständigheterna kring pappans sjukdom hittar hon spår som alla tycks leda till hans forna arbetsgivare. Sannas besatthet att hitta sanningen - en sanning - leder henne till allt extremare handlingar.
Ingen deckare
"Doxa" bygger på Fredrik Ekelunds kriminalroman "Nina och sundet", men Leif Magnussons film saknar deckarstrukturen av rätt och fel.
- Jag tyckte att det väsentligaste var att rättfärdiga båda sidors motiv. Att göra drama innebär att vara dubbel, det finns ingen mekanisk ond/god-motsättning. I en konflikt mellan olika världar, olika värden, måste man välja sida och att välja innebär att förlora någonting.
Begreppet doxa innebär en sorts hederskod, ett knippe värderingar som finns i en viss kultur eller subkultur. Vad som är rätt och gott i den ena gruppen kan vara ren ondska för den andra.
Leif Magnusson ställer flera olika "doxor" mot varandra: den radikala grupp där Sanna ingår, näringslivet och gråsosse-Sverige. De är alla aktörer i samma konflikt men ser den, förstås, från helt olika håll.
- En filosof som Bourdieu hävdar att det finns ingen kommunikation, ingen kontakt eftersom människor har så helt olika referensramar i allting. Sanna och direktören (Pernilla August) har mycket gemensamt: Tvivel, ensamhet, dotterrelation, det borde finnas många beröringspunkter men de har ändå ingen som helst kommunikation.
"Psykotiskt sjukt"
Leif Magnusson har tidigare gjort tv-serier som "Den gråtande ministern" och "Kvinnan i det låsta rummet" Han har länge varit intresserad av radikala rörelser och människor och säger att de ofta förenas av en sorts extremismens gråhet.
- Islamister som Mohammed Attah och Baader-Meinhof-terrorister som Gudrun Ensslin är väldigt tråkiga. Hon talar bara om fascister, "vi ska mörda alla", han bara om profeten, "alla är orena". Det är så psykotiskt sjukt att dela upp världen så. Och jag tror inte man kan utföra sådana handlingar utan den typen av hjärntvättad fanatism.
Leif Magnussons kommande projekt har inte mycket med extremism att göra. Han har regisserat dramasatsningen Bellman, med Tomas von Brömssen i huvudrollen, som ska visas i SVT i jul.
Nästa långfilm blir troligtvis "Tarzans tårar" efter Katarina Mazettis roman.
Så jobbar vi med nyheter