Konceptet ”Skriv så läser vi” går ut på att lokala förmågor skickar in poesi som teaterns skådespelare högläser medan publiken serveras eftermiddagste i Café Gycklaren.
Ensemblen inleder med en liten prolog som inte står med i programmet. ”Dra något gammalt över dig – det gör jag gärna”, läser de. Och det blir dags att krypa in under en mental poesifilt tillsammans.
Jag slås av hur skådespelarnas olika klanger i rösterna skapar en dynamik i enkelheten som gör att lyssnandet aldrig känns enformigt. Liselott Lindeborg har en mogen röst och en stark scennärvaro som kontrasterar mot Caroline Harryssons ungdomliga lässtil, Stina von Sydows milda stämma och Marika Strands mysiga försiktighet – som i sig blir väldigt annorlunda mot Tobias Almborgs kraftfulla mansröst.
I dikterna finns också kontraster, kanske särskilt framstående i övergången mellan Marianne Wiks humoristiska ”Östgötsk kärleksvisa” och Kamal Habib Saids depressiva ”Hur?” där han menar att ”botten måste vara ovanför”.
”Flyktingbarn” av Cecilia Magnusson är tillägnad den mördade flickan Yara och i ”Jag behöver inte allt det där” undrar Robban Zetterberg vem som fick smörgåsen när han fick ett flottigt smörgåspapper med kärleksord. Det allmängiltiga blandas med det specifika, som att vara boende i ett miljonprogram som någon annan konstruerat.
Det är gemytlig lyssning och efteråt sker ett spännande möte mellan Liselott Lindeborg och den präststuderande Elin Kindeskog, 27, som skrivit dikten ”Fråntagen”. Hon förklarar att den är en reaktion mot frikyrklig förenkling. Lindeborg själv tänkte på lyckopiller under läsningen.